Känner mig ensam på många sätt. Vet inte varför jag skriver idag ens för jag har lite att säga. Jag pysslar när jag orkar, umgås med vänner när jag orkar, är hos Ivan och försöker städa. Well, hemma alltså. Det är nån kortslutning i mitt huvud. 2015 har varit ett skitbra och skitigt år. Det har varit slitigt. Jag måste ta beslut jag inte vill ta för att jag är orolig för hur jag ska hantera konsekvenserna. Det är väl det som är att vara vuxen antar jag. Trodde det skulle vara roligare, känner mig lite lurad ärligt talat. Ok att man får äta godis när man vill men så kul är det inte. Vill att allt ska bli bra. Vill bli lycklig nån gång. Vill sluta drömma mardrömmar. Hatar att det är saker som känns så far fetched att det är naivt för mig ens att hoppas. Är förkyld  också, it never stops. Jaa ja. Förkylningen försvinner, jag kommer bli glad igen. Inget jag känner just nu kommer ta död på mig. Saknar min psykolog lite tror jag. Känns konstigt att inte ha nån att återkoppla till. Alltså, ni vet, när man diskuterar med nån så kommer man ofta till insikter på egen hand. Jag diskuterar nog inte på det sättet med någon nuförtiden. Det blir det vanliga: Berättar hur man känner just nu, pratar om ångest, känslor et cetera och byter ämne och pratar om allt möjligt, vänskap är ju ingen terapisession. Vill inte att mina vänner ska känna sig som terapeuter och jag vill inte känna mig som en heller. Klart jag inte skulle behöva nån som säkerhetsbälte hela livet men att peta i saker at the comfort of a therapist office är inte fel ibland. Vi får se. Nu är det 2016 och jag behöver komma ur mitt skal. Har anmält mig frivillig till nån sorts solosångsträning som är gratis mot att en elev på Musikhögskolan i Göteborg groomar en (på det bra sättet). Håll tummarna för att jag blir vald för jag vill inte betala de hissnande summorna jag sett hos utbildade musiker. Though jag fattar att man kanske behöver ta så mycket för att gå runt men jag har inte råd.

Annonser