Hatar att publicera lösenordsskyddade inlägg men kan liksom inte skriva normalt annars utan att censurera inlägget till oigenkännlighet. Vill ni läsa så kan ni skicka iväg ett mail till  hatchetface[at]hotmail[dot]se eller sms:a om ni känner mig bättre. 

Har drömt extremt mycket det senaste, det gör jag alltid när jag har mer ångest. Så mycket att jag funderar på hur jag ska fixa den här bristen på bra sömn. För sover, det gör jag. Men jag är svintrött och rädd om jag vaknar på natten. På morgonen har jag ångest och är dödstrött. Det är svårt att förklara för människor som inte har posttraumatisk stress. Inte så att folk är dumma i huvudet men detta att ständigt återuppleva trauman under tid som ju faktiskt ska vara rekreation och vila är svårt att förklara. När det händer såhär mycket blir jag heller inte särskilt förstående. Jag orkar inte riktigt ta del av folks, i den stund för mig, små problem. Har har varken ork eller lust att hantera dem. (Och det gäller troligen inte er jag känner så sluta inte berätta om era problem, särskilt inte när jag frågar hur ni mår för jag frågar av omsorg och inte artighet.) Men jag kan inte intressera mig för vissa saker när det känns som att mitt trauma hände under natten. Då skiter jag ganska mycket i vardagsångest, särskilt inte om personen inte frågar hur jag mår överhuvudtaget. Jag är ingen klagomur. Det är lite svårt att skriva för jag är inte ointresserad av folks problem och jag vill inte vara nån som säger skärp dig för faan, vad är det värsta som kan hända. Hehe, nu säger jag det i och för sig indirekt så riskerar att låta passivt aggressiv men det är jag inte just nu. Det blir en sån konflikt i mig, jag tar ångest på allvar för att all ångest beror ju på något och den känns liknande för de flesta tror jag. Men fixar inte det just då. Jag får väldigt blandade känslor och tankar. Blir ledsen för att personen inte frågar något om mig, blir orolig för personen som mår dåligt, blir arg för att personen hänger upp sig på, i det sammanhanget, petitesser. Får dåligt samvete för att jag blir arg och ledsen och känner som att jag inte bryr mig. Well. Så nånting. Är livet just nu.

Så nu bryr jag mig inte om vad de ordnar för piller, tar vad som helst om det skulle dämpa ångesten och mardrömmarna. Tur att jag har kontakt med sjukvården i alla fall. Tänk om jag varit sådär överjävligt rik att jag kunnat få tag på vadsomhelst närsomhelst. Jag avundas dem icke. Måste försöka få fram hur allvarligt läget faktiskt är just nu. Och berätta lite om hur livssituationen ser ut. Ugh.  

Annonser