Marathonkollar New girl för femtioelfte gången, det är en sån där trygg serie. Stickar också! Har precis lärt mig ett nytt mönster som var lätt. Det var fint. Oturligt nog har jag nog inte tillräckligt med garn. Var aldrig hos sköterskan i onsdags. Orkade inte. Nån dag ska jag skriva om psykiatrin ordentligt men är för känslosam för att få ihop nåt vettigt. Jag behövde bättre behovsmedicin på grund av mardrömmarna. Istället skrev de ut ett recept på en medicin jag ätit dagligen i 7 år. Och då tänker ni; Du menar att de bara förnyade ett recept? Nä. De skrev ut som att det var första gången jag ska få den. Jag undrar vem som är psykiskt sjuk i den här kråksången.

Skönt att vara i mitt hem åtminstone. Så tacksam för mitt hem. Att jag får vara sjukskriven. Klart jag förtjänar det men när man vet hur det är för vissa andra.  Min önskan är att ha så pass mycket pengar att jag kan bo kvar här själv. Det är svårt att förklara varför hemmet är en så trygg plats. Eller lätt kanske. Många platser i Trollhättan är förknippade med mitt trauma, fler än jag förstått tidigare.  Mitt hem har varit en av få bra platser. Ska bli rik, fixa boende till mina föräldrar och bo kvar här själv. Det bästa jag vet är när jag är ensam här och mina föräldrar åker bort. Inte för att det är fel på dem, vill bara inte bo med dem. Tror att det är det bästa är att bo här (alternativt väldigt nära) eller byta stad helt. Vi får la se.

Ugh. Måste göra jobbiga saker i veckan. Men allt som inte dödar härdar. Tyvärr faller logiken eftersom (riktigt ordentligt) härdade människor är något av det vidrigaste vi har i samhället. Men jag ska. Jag ska jag ska jag ska. Måste lova mig själv detta.

Annonser