Nu är jag hemma från Ivan. Paus till 17 mars. Vi ska inte prata förrän då. Från imorgon. Det känns så väldigt konstigt. Jag har pratat med honom nästan varje dag sen vi sågs för första gången och det var i maj. Jag är oerhört ledsen och förvirrad av diverse anledningar som jag inte orkar dra här men detta är stort. Inte bara för att jag har haft min värsta ptsd-period på länge utan för att han betyder så otroligt mycket.

Jag kommer sakna att säga godmorgon och godnatt varje kväll. Laga mat medan han jobbar. Ha det bästa sexet i mitt liv. Berätta om mystiska podcasts. Smeka hans mjuka hår. Se hans blick när jag klär av mig. Vara överens politiskt men dela nya perspektiv. Göra saker till hans barn. Digga. Se små hårsnoddar för tunt barnhår lite varsomhelst. Höra roliga saker om hans jobb. Känna hans doft i sängen och på min hud. Skötbordet. Höra hans långa funderingar kring saker och ting. Greja hos honom. Sexet. Vakna till av en tröstande hand på mitt bröst. Höra om korkade kollegor. Sveriges regenter. Se fina bilder på hans fina barn. Höra hur stolt han är över dem. Trösta honom när han är nere och ledsen. Sexet. Få frågan om vilken glass jag vill ha från affären. Se våra serier. Viljan att ligga med honom så fort jag ser honom. Tröstande ord när jag har ångest och är ledsen. Sova ihop. Jag vill vara vän med honom. Jag hoppas det går. Innerligt. Jag vill inte förlora min vän också.

Vad händer mera? Jag får sånt enormt fint stöd av människor överallt. Jag har fina vänner. Fina instagramföljare. Jag har stöd från mobila teamet. De ringer varje kväll. Min syster ringde förut. Vän kommer hem nästa vecka. Jag längtar. Har inte träffat honom på ett halvår eller nåt. Konstigt. Jag ser fram emot det mycket.

Detta är inte det värsta som kan hända. Jag har varit med om så vidriga grejer, jag vet vad verklig sorg är. Jag går hellre ensam livet ut än är med om det igen. Det skrev jag förresten om i ett brev jag gav honom. Det kändes skönt att dela med sig av trots vår paus. Han skulle läsa det igen. Det känns bra. Det var i alla fall inte 18 pages FRONT AND BACK! men det stod om allt jag kom på.

Jag ska skriva lite varje dag. Om hur jag känner kring detta. För mig själv, på papper. Tänk vad livet kan ändras. Ögonen svider. Är inte hungrig alls. Oroväckande.

Saker att hålla koll på nu: Ätandet. Har bett om naturdiet-shakes. Inte för bantande naturligtvis utan för att se till att jag får i mig något.
Mardrömmarna. Om de förändras eller så.  Vara stenhård mot mig själv och be om att bli inlagd om jag blir mycket sämre/får självmordstankar. Hindra mig själv från att messa honom på fyllan. Höra av mig till honom om nåt allvarligt. Försöka andas utomhusluft varje dag om än bara på balkongen. Kanske komma iväg till badhuset nån dag. Vatten och klor hjälper. Tänk om jag haft en egen bassäng. Fantastiskt. Jag är ingen människa, jag är en vattennymf. Vi trivs inte här. Tänker inte ha sex med nån, det är jag för bräcklig för. Vill inte ligga med nån heller.

Nu är jag visserligen groggy på grund av lugnande men jag vill försöka göra en sak per dag, hur liten den än är. Ta mig inte för att vara positiv nu, jag kan hata allt imorgon. Hata. Jag vill så gärna ligga med honom nu. Men det funkar inte riktigt så.

Advertisements