Jag är så ambivalent. Orkar jag vänta en månad för att få ”jag har träffat nån (=lyckad, vacker, glad, smal, ljuv kvinna)/jag trivs väldigt bra med singellivet men jag bryr mig om dig och önskar dig all lycka!” i ansiktet och hulkgråta på ett café? För stressade ensamstående småbarnspappor står alltid högre i kurs än tjocka ledsna snygga tjejer. Jag tycker såklart om tjocka ledsna tjejer men jag är som bekant inte lesbisk. Och det var för övrigt inte en känga mot ensamstående pappor heller, bara att världen är anpassad efter män och ramen för eligable women är så mycket smalare. No pun intended.

Men det är bättre med en månad utan kontakt än att bara bryta med honom. Det kan jag inte hantera. Undrar om han bara gick med på detta för min skull? Eller om han faktiskt vill känna efter. Jag hoppas ju att han kommer sakna mig, det sa han men jag är så negativ att jag ser varenda mardrömsscenario i huvudet och får ångest. Det kommer väl bli lättare, detta är bara dag 2 men ändå. Funderar på att föreslå att ses hemma hos honom, vi ska höras några dagar före men är rädd för att han ska säga ”jag tror det är bättre vi ses på ett café.” För då vet jag utgången i förväg och jag behöver se honom. Och jag är också rädd att han några dagar innan ska säga att han vill förvarna om att det är dåliga nyheter. Jag vill ha dåliga nyheter när vi ses. Behöver krama honom hårt och be honom följa mig till tåget. Och säga att om han hör av sig igen måste det betyda att han vill ha nåt mer.

Det har varit så himla himla fint. Att ha nån som hör av sig och bryr sig om mig, djupare än vänskap. Även om en del har handlat om ångest för mig när vi inte setts. Jag begär ju inte hela världen. Bara att se hur det utvecklas. Begär inte att vi ska spendera resten av livet tillsammans men samtidigt. Det finns saker han sagt och gjort som gett mig hopp. Jag kan inte förstå att för mindre än ett dygn sen det antagligen var sista gången han höll om mig naken. Hur ska jag klara mig utan det? När han sa att vi nån gång måste gå vidare för ”annars skulle han kunna ses såhär i 5 år till” så undrar jag hur mycket bättre det kan bli. Och när han än en gång visar bilder på sina barn trots att vi diskuterat saker angående det blir jag fundersam. Jag är tacksam för att han fick mig att inse att jag inte behöver föda egna barn för att ha barn i mitt liv dock.

Är inte redo för att höra negativa saker om honom ännu though. Han är för bra för det. Den tiden lär komma förr eller senare.

Mardrömmarna har varit under kontroll i natt. Jag har så mycket annat i huvudet.  Funderar starkt på inläggning just nu. Traumatortyren har gjort mig otroligt svag. Kan inte riktigt hantera detta. Ge mig lindring. Gud, giv mig styrka.

Puss på er alla fina!

Annonser