Idag är jag arg. Arg på sköterskan som ringde och gjorde mig ledsen. Ni vet när man hör att vårdpersonal har en färdig bild av en? Jag träffade min nya sköterska när jag var down and out. Jag var/är i en relation som inte alltid varit så bra för mig. Jag har i princip torterats av mardrömmar i mer än en månad och är på gränsen till sammanbrott. Galenskap. Jag överdriver tyvärr inte. Jag har verbaliserat detta tydligt för psykiatrin. Detta är inte ett normaltillstånd för mig. Jag har inte varit såhär dålig på väldigt lång tid. Jag har pratat om inläggning. Jag har också träffat en mängd behandlare under mina 15 minutes of fame i öppenvården och får ganska snabbt en bild av hur de tror jag fungerar och vad de kommer anse att jag behöver. Det låter kanske drygt. Som att jag dömer dem på förhand men det är en försiktighetsåtgärd. Psykiatrin kan min historia. De vet att jag har posttraumatisk stress på grund av utdragna övergrepp. De vet att min skolgång flackat, IG – MVG i en salig blandning och att en av anledningarna till det är ADHD och att jag har långa perioder av depression varvat med korta med hypomani på grund av Bipolär sjukdom. De vet att det är mina flashbacks av övergreppen, triggers, mitt undvikande beteenden till stor del beror på det och ångesten påverkar mig starkt idag, många år senare och det är mina svåraste funktionproblem. Jag har bara berättat tydligt(ish) om övergreppen för en handfull personer. Jag är vaksam. Jag måste vara det. Jag tänker inte slita och slänga med den mer. Därför förväntar jag att behandlaren läst lite om mig så jag slipper upprepa allt för nya människor. Det är smärtsamma minnen. Kom ifrån ämnet lite. Anyways, från början märkte jag att min vikt var ett problem. För honom. Jag vill inte väga mig eftersom jag direkt återfaller i ätstörningar. Jag har tillräckligt stora problem med att få i mig mat eftersom Ritalinet gör att jag förlorar aptiten. Alla 4 gånger vi setts har han sagt ”Och väga dig ville du inte…?” NÄ DET VILLE JAG INTE. En annan gång så lät det ”Man kan ju få andra problem också… hetsätning…Har du fått det?” Nej. Man kunde ju tro att ”Jag tycker mest det är jobbigt att få i mig mat, fått svårare att äta och tugga.” Är tydligt nog. Hur jag skulle kunna hetsäta då är en gåta för mig. Jag tror de flesta tjocka känt den där airen av lågmält ifrågasättande. Den som, om man skulle förklara för oinsatta, skulle te sig fånig eller få en att känna sig överspänd. Jag märker att han tror att jag är en passiv människa. Som är fast i gamla trauman, dåliga vanor och hjälplöshet. Jag är ingetdera. Jag gör yoga varje dag, jag pysslar när jag orkar, jag använder min stepmaskingrej. Jag försöker aktivera mig på lagom nivå. Något jag lärt mig SJÄLV. Jag är ingen passiv människa. Det säger jag inte för att bevisa min duglighet, jag berättar för att visa på att aktivitet ser olika ut vid olika perioder i mitt liv men att ovan nämnda saker är något som jag oftast håller fast vid, särskilt yogan.

Idag gick vi igenom lite vad mobila teamet antecknat under veckan de ringt mig. Jag berättar att jag ligger och vilar. Jag och min ”kille” eller vad faan vi är har som bekant en paus. Det tillsammans med mardrömmarna från helvetet är inte en god kombination av känslor och ångest. Det gör mig mekanisk. Jag får svårt att koordinera mina rörelser. Jag är svintrött, ledsen och rädd. Han säger att ”Ja, både du och jag vet ju att detta inte är hållbart i längden.” Observera, han är absolut inte otrevlig, dryg eller en dålig människa, det är inte det som det handlar om. Det är svårt att ange tonen i ett citat. Jag svarar ”JA??? Eller jag förstår inte?” Varenda människa vet att inaktivitet inte är bra i längden och jag förstod inte riktigt vad han menade, skulle jag vara aktiv när jag snorade och berättade att jag inte orkade ur sängen?  Han fortsätter att prata om att jag skulle må bättre av att göra något aktivt. Jag gillar ju att simma, det kanske är en bra avledande aktivitet? Nånstans där känner jag att jag tappar orken och förklarar vilka problemen är, det handlar om att jag ska ha ork att duscha, sminka mig för resan dit (ja, jag har smink på vägen dit/hem), hitta badkläderna, jag ska få i mig mat och helst kunna andas och inte hulkgråta under simningen. Jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna göra de mest basala sakerna i mitt tillstånd. Jag kan inte!!! ta mig till badhuset. Det är så oerhört frustrerande att vara psykiatriveteran. Varje halvår till eller från kommer en ny behandlare med sin egen universalmetod som oftast innebär nån form av clean body clear mind. Ät rätt, motionera och få i sig dagsljus. Jag har gått med på mycket. KBT-crap. Många metoder, ofta exponering för handlingar jag finner stressande. Det fungerar ett tag, sen drömmer jag mycket och får börja om. Jag har gjort så otroligt mycket som psykiatrin tror är bra för mig. Jag har följt 1000 råd. När tillåts jag känna vad som är bäst själv? Under all denna tid har jag nog aldrig fått vila på mina egna villkor. Psykologi är ingen exakt vetenskap. Vi vet det för alla människor är olika. Jag skiter i vilken typ av nya Mia Thörnblom-råd de vill ge mig, vet jag nånting så vet jag vad som inte fungerar för mig. Jag är inte negativ, jag är luttrad. Jag har för övrigt försökt simma hulkgråtandes och då ombes man av en generad badvakt att gå ur bassängen ”av hygieniska skäl”. Säg inte att jag inte försökt.

Jag är lite irriterad/ledsen/sårad på min vad det nu är också. Jag sitter här med mina känslor och kan inte hantera dem bra. Jag vill höra av mig. Nyss lyssnade jag av mina meddelanden och hörde ett från honom. Jag är nästan säker på att det är gammalt, är kass på att lyssna av meddelanden. Jag liksom frös. Blev torr i munnen och kall. Det gör ont. Vet inte hur jag hanterar detta. Jag veeeeet att alla är med om uppbrott av nåt slag men det var så längesen. Så längesen jag brydde mig om någon på det här viset. Jag saknar att säga godmorgon och godnatt. Att vara så synkad sexuellt. Jag saknar det redan! Trots att vi bara ses under de barnfria veckorna. Känner mig patetisk och ynklig och vill bara ligga naken hos honom. Vill inte tänka på att han kan träffa nån annan, nån bättre än mig. Vilket han kommer göra och är rädd att han berättar om nån ny när vi ses och låter glad och ljus på rösten. Eller att han är lågmäld ser sorgsen och medlidsam ut. Och jag kommer vara ensam igen. Jag vet att det jag skriver är känslor och inte absolut sanning. Han säger att jag betyder jättemycket för honom. Men när vi skildes åt åkte jag hem och grät. Fulgrät hulkgrät kippade efter andan-grät så fort jag kom in i mitt rum. Det gjorde i alla fall inte han. Det känns som att han är mer orolig för hur jag mår av detta än att han mår dåligt av situationen. Så jävla rädd att han bara gick med på paus för att lindra min reaktion. Denna klibbiga ångest. Känner mig orättvis och elak men jag saknar honom så. Han är så fin. Varför ska detta göra så ont.

Advertisements