Har nog inte undvikit att tvätta håret såhär länge nånsin. Ville bara känna hans doft så länge som möjligt. Men nu har det gått en vecka och jag ska på fest på lördag. Ska försöka gå på fest på lördag. Kanske kan jag gå på fest på lördag. Måste bara komma ihåg att inte ta stesolid. Då blire snefylla och jag vill verkligen inte ringa honom i förtvivlan  som nån jävla Caroline af Ugglas. (Obs,  älskar henne.) Och ångra mig sen för jag vill tänka. Det är jobbigt att inte höras. Jag kan liksom hans schema i huvudet, ”Nu är det simskola. Nu börjar barnveckan.”

Jag har massa att göra och vill komma på nåt fint att ha på mig på sextiotalsfesten. Jag vill ju se tydligt sextiotalig ut men inte rucka på min stil för mycket. Då blir jag osäker och känner mig ful as fuck.

Mardrömmarna var tuffa i natt. Drömde att jag var i ett litet litet mörkt utrymme och inte kunde andas. Fy helvete. Vaknade med fantomsmärtor. Jag gör det ibland. Det är sjukt obehagligt (och det beror på psyket, inget fel fysiskt längre) och jag brukar typ hälla vatten i ansiktet på mig själv om jag är tillräckligt med, då går det över snabbare. Lustigt hur PTSD kan påverka. Om det gör mycket ont så tar jag en alvedon ändå. Försöker lura kroppen. Jag har blockerat, förnekat och glömt så mycket om övergreppen men kroppen minns. Jävla kropp.

Många verkar gå i ide denna delen av året. Folk är snälla mot mig, hör av sig och uttrycker sympati. Det hjälper mycket. Tänker på Sex and the city, när de är i Mexiko och Samantha (?) matar Carrie i sängen. Det är en av de finaste scenerna jag vet. Blir omhändertagen ikväll jag. I Uddevalla. Hade velat bli omhändertagen på en lyxyacht i varmt hav. Bara ligga och sola. Ugh. Tänk att vissa har det så! Och en man i varje hamn.

Annonser