Haft en underbar natt. Jag vaknade EN ENDA GÅNG av drömmarna och på morgonen hörde jag försiktiga snarkningar från golvet där en gullig person placerat sig för att han hört att jag drömde genom väggen. Alltså vänner är guld. Det är galet vad trösterikt det var. Mitt hjärta växte minst 2 storlekar.

Handlade med mamma. Ni vet när man var liten och bara ville ut från affären? Exakt så var det. Sa nog kan vi gåååå 5 gånger. Men hon är bra ändå.

Saknar fortfarande att skriva till killen/exet. Kommer på massa random grejer bara och ska precis messa när jag får en klump i halsen och kommer på att vi är incommunicado. Hur ska jag orka detta? Alla bara ”det går över, du är bättre/snyggare/du förtjänar bättre än honom”, det hjälper inte. Jag är inte bättre än honom för övrigt. Det kommer inte gå över förrän vi ses och jag vet hur det nu blir. Men MÅSTE se honom en sista gång. Vad spelar roll i livet när man ändå inte får vara med den man tycker om?

Jag veeet, jag ska prata med mobila teamet imorgon om planerad inläggning. De sa att man kan göra det. Några dagar bara på ständig permission kanske jag får hjälp med medicin mot mardrömmarna. Det är inte normalt för mig att vara såhär ledsen efter ett uppbrott/paus. Mardrömmarna knäcker mig. Jag är hårdare än så. Observera, jag tycker inte att jag är svag för att jag känner mer denna gång, han betyder så mycket mer bara och jag är väl inte van vid att känna så mycket antagligen.

Så jävla high on life nu. Imorgon ska jag se till att göra nåt kul och jag vet exakt vad. Först ska jag äta halloumiburgare på max och sen superrolig grej. Kanske köpa en apelsinbiskvi också.

Annonser