Min present till mig själv blev en tatuering på Tattoo Meltdown! Såhär nånting:

image

Nu är det liksom befäst på armen. Aldrig ska jag sluta älska mig. <3 Jag kom på motivet helt själv dessutom. Hur bra är jag?! Det tog typ 30 minuter och det gjorde ondare än den förra men den var större också. Liksom kontrollerat självskadebeteende? Smärta på utsidan slår alltid smärta på insidan. Men jag ville ju tatuera mig oavsett. Liksom inte som att jag tatuerar in nåt random för att jag vill ha ont. Där är jag inte.

Vad hände där då?! Jag tar det från början: Har ju fruktansvärt svårt att ta mig iväg ibland och försöker med massa metoder. Så jag fånade mig och sa "men hallå, tänk om din framtida man finns på den här mässan?!" I alla fall kom jag iväg med löfte om snus till mig själv. Handlade sista inför festen imorgon. Gick till Max och åt jättegod bönburgare, crispy mexican eller nåt sånt. Sen gick jag till mässan och den första jag ser är killen som jag tror var kär/förälskad i mig i ganska många år och som jag var kär i men som det aldrig blev nåt med för jag var skadad i huvudet och feg och han var feg.

Jag är inte den som tror på tecken hur som helst men nånstans så blev jag lite gladare. Om inte annat kan jag tänka att ja, jag kanske kan känna nåt för nån, nån gång i framtiden. När jag rett ut allt sårigt i det jag är i nu. Och menar naturligtvis inte att det är HAN jag ska gifta mig med men jag kom liksom ihåg annat fint än smärta. Blev bara gladare. Fick nummer av en kille på bussen dessutom!

Har fixat det mesta inför festen imorgon. Får vara tidigt 60-tal. Tighta fodral känns inte rätt just nu. Eller hippie-eran Min kropp tål det inte. En annan kompis har fest i april så jag har nåt att se fram emot efter 17 mars.

Ikväll; How to be single med kompis. How ironic. Vellente det. Men kul att komma ut på nåt. Och Rebel Wilson är ju aldrig fel.

Är trött på ett skönt sätt. I will survive.

Annonser