Ugh. Jag mår sådär. Har varit på överby och köpt silikon till diverse projekt. Köpte nån färdigprodukt också, ricottabullar. Lät intressant även om det säkert är bättre att göra själv men vafaan. Cola zero är gott igen. Jag brukar varva. Blir inte bra i magen av för mycket socker. Mobila teamet ringer varje kväll. Det känns tryggt men jag vill egentligen inte prata med dem. Eller jag vet inte. Tryggt i alla fall.

Trodde att jag åldrats 10 år av denna förhållandekrisen inom mig. Har nog gått ner lite i vikt bara, därav härjad look. Gillar det inte. Får skum kroppsuppfattning även om det bara är pyttelite. Hatarrr att ätstörningssignalen bara kickar in så fort kroppen förändras. Undrar om jag nån gång kommer bli helnykter ätstörd. Jävla värld.

Förresten läste jag om Min stora sorg som har barn med sin bästis. Lät så himla fint. Så har de pojkvänner och flera barn tillsammans. Folk tycker säkert att det är nån hippiefantasi men jag tycker det låter så jävla fint. Klart att det är jobbigt som vilket föräldraskap som helst men fint. Om jag nån gång skulle skaffa barn så kanske. Men blir väl ensam för resten av livet ändå. Buhuu vad synd det är om mig! Närå.

Min syster har varit på festival och tagit selfie med Jarvis Cocker. Nä, jag är inte avundsjuk alls. Bleh. Behöver glamour. I och för sig var det väldigt glamoröst igår. Luktar fortfarande fiskigt när jag kissar. Det är väl vardagsmat för alla kändisar, de luktar väl jämt fisk men jag är ju en vanlig dödlig och inte van vid den lyxen. Det verkar vara jobbigt för mediasäljare att dejta när de måste bjuda sådär. Jag kände mig som en eskort men det var kul.
Han skrev nyss och jag vet inte vad jag ska svara. Kanske träffa honom en gång till i alla fall. Det känns väl ok men känner mig grå. Inombords och på utsidan.  Liksom, varför är han ens intresserad av mig? Såklart är jag en delight ibland men vi lever så olika liv. Deprimerad och ledsen och inte snygg på samma sätt som honom. Bor hos föräldrar. Han är medelklass och kollar på jättedyra lägenheter i Vasastaden. Det skulle kännas som att jag lajvade livet och så skulle jag försöka framhäva min arbetarklassbakgrund extra mycket så ingen misstar mig för att vara bourgeois och kompenserar på ett pinsamt sätt som typ the one that should not be named (shoutout till Clem som kom på det eminenta uttrycket!) och skaffa ogenomtänkta, fula sailortatueringar över hela kroppen som jag skulle ångra sen. Ok nu gick jag typ 10 år fram i tiden och jag ska njuta av uppvaktningen. Obs. Jag veeet att det låter som jag dissar mig själv en massa men blir förvånad på nåt sätt. Inte van vid denna typ av uppvaktning och omtanke från den typen av män. (Inte för att jag inte upplever omtanke i det jag har/haft!) Som vill ha med en på lägenhetsvisning och inte på ett creepy alldeles för snabbt sätt utan som i en fransk lättsam 50-talsfilm. Surreal. Lättsamt.

Nu ska jag rensa bland mitt pysselskit så att om jag dör så är det inte för mycket jobb för mina föräldrar. Skämtar. Skulle bara inte orka ta med mig allt när jag flyttar nån gång. Gosh.

Advertisements