Jag var ute med Johanna i fredags. Det var fint. Vi har alltid kul och det finns vissa människor som man klickar med, så känns det med henne! Hade såklart mens så kände mig svullen och långsam. Smart nog kom jag på att det är viktigt att äta. Så köpte min nya favorit på Max; Crispy Mexican! Bakfyllan blev nog mindre illa. Sen var jag och en vän/ligg/lavvah på Jätten och köpte 1 kg jordgubbar. Höll mig från att äta alla gubbar på en gång, imponerande faktiskt. Har kvar idag!

Jag försöker komma till nån sorts acceptans gällande mitt förhållande. Vill helst att det ska vara över imorgon. Färdigbearbetat liksom. Vet inte hur det går riktigt. Jag kastas mellan hopp om att livet kommer bli bättre än innan, jag kommer träffa nån bättre för mig och ”det är ingen idé, skiter i män, skiter i livet, han har säkert redan träffat nån underbar tjej han vill ha och jag kommer dö av sorg och han bryr sig inte ett dugg om mig”. Typ så. Försööööker distrahera mig med vänner och älskare. Alltså det är ett så roligt ord, ”älskare”. Så fult på nåt vis. Det är därför det är kul att använda. I 30-årsåldern är det så man ska prata har jag bestämt. Snart ska jag föreslå öl eller fika med exet för utväxling av ägodelar. Saknar min handduk massor. På riktigt. Sen saknar jag ju honom och är nervös för hela skiten för jag vill inte få ett nej på friendly coffee eller öl. Då kommer jag verkligen känna mig värdelös. Och vill inte höra att han träffat sitt livs kärlek. Tipsa inte om att han ska skicka den, jag funkar inte så! Men en öl på centralen känns överkomligt och kravlöst. Bonus: Jag kan supa mig full efteråt if necessary. 

Jag har precis mailat min handläggare om det finns möjlighet att studera en (liten) komvuxkurs i höst och behålla ersättningen. (= DUKTIGT!) Om det är möjligt hoppas jag att jag fixar det. Jag tror lite stimuli skulle vara bra för mig men orolig att bli triggad.

Det är fortfarande mitt största problem. Jag MÅSTE få bättre hjälp för detta. Det är så otroligt handikappande att oroa sig för allt vid nästa krök. Eftersom det inte syns på mig att jag är sjuk oftast är det inte ovanligt att jag ses som tramsig för att jag är nervöst lagd. Har alltid blivit förlöjligad på grund av det. Går inte med på det mer. Jag tror inte jag riktigt reflekterat över hur detta påverkar mig, har liksom inbillat mig en rät vinkel snett uppåt framåt i livet, att ju längre tid det går, ju lättare blir det, det brukar ju vara så att tiden läker alla sår. Men efter mina erfarenheter, har jag förstått att ju längre tiden går, ju mer cementerar man sin hanteringsmekanism som kan vara skadlig. Trauman löser sig inte automatiskt med tiden. Rät vinkel, lol. Mitt tillfrisknande ser mer ut som svaga hjärtslag på en maskin kopplad till en patient som precis genomgått en operation.

Har kollat på femte avsnittet av O.J.-serien. Mycket intressant hittills. Jag har tvättat, dammat och satt upp pollenfiltret på vädringsfönstret. Gud. Detta liv. Giv mig styrka.

Borde sova. Ska göra EKG snart. Allt har gått bra hittills.

Annonser