Är ledsen. Har mensvärk, mår illa och saknar mitt ex. Dålig kombo. Vill köpa nåt fint åt mig själv men borde inte. Det känns som att jag är fast i en känsla av övergivenhet. Jag vill gå vidare, jag vill verkligen men hur? Vill inte ens ha sex med nån annan = aldrig hänt. Vi pratar ibland vilket är skönt. Tycker ju om honom som människa också. Ibland när han frågar hur det är vågar jag öppna mig och säga att jag saknar honom. Då svarar han att han saknar mig också, men inte på samma sätt. Jag hade önskat att att han bara sa att han saknade mig. Jag är ju medveten om att han inte saknar mig på samma sätt, annars hade vi ju fortfarande varit ihop. Just nu vill jag bara att han håller om mig och jag går sönder lite varje gång jag kommer på att det inte går. Och att han kanske håller om nån annan. (Nä, han läser inte min blogg som tur är.)

Hatar att jag tappat hela mitt självförtroende. Hatar att jag känner mig hjälplös dagarna i ända och att min läkare aldrig kollar läget utan jag måste aktivt ständigt höra av mig när det är sånt som är mest ångestladdat. Att det är såna grejer som får folk att tro att jag inte försöker bli ”frisk” (jag kommer för övrigt aldrig att bli helt frisk från min manodepressivitet. Bättre perioder då jag till exempel kan jobba eller studera- ja, frisk- nej).

Jag hann bli av med mensvärken. Nu ska jag bara köpa apelsinbiskvi, falafel och hoppas att denna jävla dag tar slut.

Annonser