Äurgh. Jag är skör, jag har mensvärk, jag saknar mitt ex. Det är inga jättehugg av saknad längre kanske men det är inte läkt om man säger så. Och vi pratade lite, kom in på saker och så sa han ”men alltså du får säga det, jag blir inte svartsjuk” och jag känner att jag vill ju att han ska bli lite svartsjuk. Inte SVARTSJUK men. En anings. Det känns så orättvist att det bara är jag som känner det där hugget av svartsjuka som kan snöra ihop halsen ibland. Att han kommer träffa nån jävligt söt tjej som har ett pärlande skratt och som gör tokiga saker men ändå lyckas vara sketasnygg. Nä jag vet att jag är bitter och det är inte gulligt men ja. Skönt att vi kan prata och ses då och då (within reason) och det känns lättare. Det gör inte svinont att tänka på en framtid utan honom längre, när vi inte sågs alls var det hemskt och ångesten var liksom tjockare. Han är ju en fin kompis, vill inte förlora det. Inte ännu i alla fall. Om han inte träffar den där manic pixie girl till tjej då för då får det vara finito.

Advertisements