Jag bestämde mig för att bli lycklig för ett tag sen och har försökt leta information om detta. Summa summarum så verkar det som att vägen dit är rätt diffus. Saker som viktnedgång/uppgång, bra mat, bra träning, finna gud, välgöreheta sig, downshifta, göra sig av med saker i allmänhet för att kunna se det viktiga i livet. Två saker är kirrade i alla fall. Vi får väl se. Har haft en bra helg, jag har kollat på alla Hunger games-filmerna med en kompis, ätit midsommarmat och så vidare. 

Hade en sjukt märklig helg innan förresten. Jag träffade min exbästis som! Bad om ursäkt för vissa saker, pratade om saker hon saknade med mig så jag tänkte: ”kul om vi kunde vara vänner på facebook”. Jag tycker ju det är kul att höra om hen ibland, vi var ju, på gott och ont en stor del av varandras liv under en ganska lång tid så jag skickade en ny vänförfrågan. Hen besvarade inte utan blockade mig från att skicka nya vänförfrågningar. [pause for reaction] Blir knappt ledsen längre. Det var väl fyllan som talade antar jag. 

Jag har så länge funderat exakt på vad jag gjort för fel, analyserat mitt beteende som att det var ett heltidsarbete och ältat och det har gjort skitont. Jag har inte ens kunnat erkänna att hen behandlat mig riktigt dåligt tidvis. Allt var mitt fel i mina ögon. 

Jag har varit så mån om att inte säga nåt nedvärderande om hens person till våra gemensamma vänner för jag vill inte vara en människa som försöker hindra vänskap eller beter sig illa. Men my gawd, jag har faktiskt inte betett mig dåligt här. Det var inte jag som krävde ursäkten hen gav, inte jag som närmade mig hen, inte jag som kramade när vår låt kom, I will always be your soldier av Marit Bergman. Inte jag som sa att jag saknade våra sammanhang (sommarnätter, barfota, vattenpipa, Smulan-fikor, Smirnoff ice, fyllor, tröstar, snöpromenader, bussen till Lilla Edet, serietittande, vänner-analyserande, popkulturreferenser, nattbio, filmstudiosöndagar/onsdagar, picknickar, feminismer, politik, gamle dal’n, brygghäng, fritidskortsåkande, julaftnar). Jag försökte faktiskt inte alls. Jag ville öppna för lite artig bekantskap.På facebook! Jag blev osäker på massa av mina relationer och fick ett stört ”var inte till besvär”-tänk av det uppbrottet. Värre än alla kärlekar tillsammans. Det beror inte på att hon är en dålig människa. Hon är en jättebra människa till och med. Men hon gjorde slut på ett väldigt taskigt eller snarare fegt vis. Hon behandlade mig dåligt. Och jag måste sluta förvänta mig att alla ska lämna mig och att mina känslor räknas precis lika mycket som andras. Mer än så för mig personligen naturligtvis. Vill hon höra av sig nån gång är jag öppen för att lyssna, jag anser mig vara artig. Vill jag bli vän igen? En man kan ringa eller fika med nån gång? Tveksamt. Jag vill inte vara bästisar på fyllan mer, jag känner mig som ett kvart i tre-ragg, en go to-lösning när man är fyllekåt. Även om jag inte blir ledsen utan förvånad nuförtiden. Men det känns som att jag sviker mitt 24-åriga jag med 31-åriga hon. Och det är inte nyttigt. 
Jag tänker också alltid på henne när jag hör viss musik. Marit särskilt. Men mer I take my wings off you än nåt annat. Baby, jag saknar fortfarande ditt 24-åriga jag. Jag kommer nog alltid göra det. Jag älskar henne mer än någon annan. 

Annonser