Posts from the ‘Dagens gråt’ Category

Jag minns alla gånger Paul Åkerlund förnekat Trollhättans segregation och orsak och hur han brukade tala om det. 

Jag gick i fackeltåg på minnesmanifestationen för Kronan på årsdagen, det är ett tag sen nu. Det var fint, jobbigt och gjorde mig arg. Paul Åkerlund talade, Fridolin talade. People with power. Det var ju som man kunde förvänta sig. Eller nä det var det inte! Jag förstår att alla ord låter ihåliga. Det går nog inte att som makthavare att hålla talet man skulle vilja. Att tala om det svåra och samtidigt hålla det hoppfullt. Men det går att nämna dådet för vad det var; Ett terrordåd med tydligt rasistiska motiv, det har vi vetat sen dag 1.

Det nämnde inte utbildningsministern. Faktum är att han överhuvudtaget inte nämnde ordet rasism. Det kändes så otroligt fel, det skavde hela tiden. Ni kan nog se talet nånstans. Hela tiden tänkte jag på det. När ska han säga nåt om att terrordådet mot en skola i ett av Sveriges mest segregerade invandrartäta områden var rasistiskt, att mördaren valde ut personer han inte ansåg ha lika stor rätt till Sverige som jag? (Skulle dock tro att det område som är mest segregerat i Trollhättan är Halvorstorp eftersom knappt några invandrarbor där men hey, vi går efter invandrartäthet som resten av Sverige.) Hela mitt liv har jag hört om Kronogården, mitt grannområde, som problemområde. Jag har gått till tandläkaren där, haft slöjd, sett sämsta barnfilmen known to man, Grodan Boll, jag har av kompisars föräldrar blivit varnad för att vara där på kvällen. Jag har hört de privilegierade eleverna på min bourgeoisie högstadieskola berätta att de åkt dit och bråkat. Man bråkar inte i borgerliga villakvarter nämligen, man åker och bråkar i ”slummen” (citat) nämligen. Rektorn på Kronan har gjort ett fantastiskt arbete, ett jättefint arbete.

Trollhättan som sådant har det inte. Hur kan landets utbildningsminister undvika att nämna rasism i sitt tal på en minnesmanifestation för offer för ett rasistdåd? Ett barn mördades!!! Att inte nämna rasism är att spotta på de barn som är rädda att de ska drabbas igen, att någon ska göra verklighet av hoten. Jag kan inte föreställa mig den känslan. Ingen hade tolkat ett tal innehållande ett erkännande av rasism som ett politiskt manifest utom de redan förtappade. Det hade betytt att han erkänt invånarnas oro för främlingsfientlighet, rasism och våld. Det har varit mycket oroligheter på Kronogården i år vilket har förklarats med att det är segregerat, hög arbetslöshet och yada yada yada. Av vissa invånare som att det är (invandrade) skitungar som ställer till och var är deras föräldrar? (Ja du, vet du vad din tonåring håller på med varje sekund förutsatt att du inte förföljer dem?) Men inte ett ord om att det kan bero på att Trollhättan sviker Kronogården och har gjort i decennier, inte ett ord om att kanske kanske är det oroligt för att för mindre än ett år sen mördades barn på en skola några meter bort. (Och nej, ökad polisbevakning är inte lika med trygghet.)

För några år sen ställde lokaltidningen frågor till bostadsbolag i Trollhättan. Eidar, Trollhättans kommunala bostadsbolag sa att de tycker människor som liknar varandra passar i samma område. Pause for reaction. Fram tills för kanske 5-10 år sen bodde väldigt få invandrare i mitt område trots liknande hyror. På Kronogården är andelen hög trots att det inte var jätteskillnad i standard och hyra i områdena tidigare. Det är ytterst talande, oavsett om Eidar försöker intala sig att det inte stämmer. Nog om det. (Men ska gräva fram intervjun på bibblan så ni får läsa!)

Jag kände mig hoppfull av att höra rektorns, Nazir Amsos brorsons och Lavin Eskandars mammas tal. Av att höra Lavins bror sjunga för Lavin och slutföra hans skiva. Jag önskar att Åkerlunds tal om att se framåt inte innebär att vi kommer glömma att vi bor i en stad med en historia av rasism. Moskén brann och nynazister härjade på 90-talet, jag minns den rädslan. Att minnas detta och se kopplingen innebär inte att man hatar Trollhättan. Det innebär att kunna identifiera mönster, ergo; Att vara människa!!!

Lavins mamma sa det så bra; Lavin var född i Sverige, han talade flytande svenska, han filmade på svenska, sjöng på svenska, drömde på svenska, han hade svenska kompisar, han blev dödad på grund av sin hudfärg. Inte för att han inte ”anpassat sig till samhället” (citat från min släkting angående varför rasistiska dåd ökat.) Inget annat. Det hade behövts höras från politikerna. Att en familjemedlem skickade blommor till gärningsmannens familj är nog det vackraste handling jag hört. 

Jag hoppas att människor förstår att känslor av hopplöshet hos befolkningen är lika viktiga att lyssna på som hyllningar. Att Kronogårdsbornas rädsla, ilska och vanmakt beror på något! Ingen kastar sten och bränner bilar utan anledning. Det är ett resultat av ignoransen Trollhättan visat området Kronogården. I en stad med ett rasistiskt förflutet, där ungdomsarbetslösheten ligger på nästan 30% är det förståeligt att människor känner hopplöshet.

Lavins mamma sa att rasismen dödade Lavin. Hon sa också att detta inte är Sverige. Precis så. Att hon i talet påtalade ett stort samhällsproblem gjorde inte att hon föraktar befolkningen. Så varför varför varför kunde inte Paul Åkerlund eller Gustav Fridolin gjort så? Det var ingen tillfällighet att skolterroristen åkte till Kronan för att mörda barn med invandrarbakgrund. Om Trollhättan inte varit så segregerat hade han nämligen aldrig vetat vart han skulle åka.

Annonser

Everything was beautiful and nothing hurt

Drömde att jag passade mitt ex barn och ett sprang iväg och ett fick nåt sorts epilepsianfall. Det hela var fruktansvärt och jag ville dö. Tror det berodde på att jag ska passa en kompis barn, antagligen över natten och att jag saknar mitt ex och det som hade kunnat bli. Blev ledsen igen när jag tänkte på att grannen till exet bjöd in mig till deras kolonilott. Är besviken och skit men vad ska man göra? Man får väl vara bitter ett tag och sen träffar man nån ny idiot (fast mitt ex är ingen idiot) att gråta över och sen en ny och så får man barn och när pappan är föräldraledig så är han otrogen med nån vacker singelmamma och så är man ensam igen. Se, jag ser framåt redan! Äsch, skit i detta. Det går över innan jag blir hundra år. Det går alltid över. This too shall pass eller vad man säger. Nån gång vill jag sluta upprepa mönster och träffa nån normal människa. Som vill ha samma saker.
I torsdags hade jag en himla fin kväll med Elins fotbollsträning och sen fikade vi och jag gungade. Det ligger på min topplista över bästa saker.

1. Bada
2. Ha bra sex
3. Gunga
4. Sova
5. Gulla med barn 

Obs aldrig samtidigt. Det vore fruktansvärt obehagligt. Eller kombinera barn och gunga är ju fint förresten.

image

Sen avslutade jag kvällen med att brännskada mig på jävla vattenkokaren. Har ett vidrigt sår som vätskar sig och håller på. Igår var jag på födelsedagsfest för Johanna. Hann bara köpa en dubbeltriss, skammen. Det känns som att jag ger bort en besvikelse. Det var fint med himla god mat men är rätt så sjukt allergisk idag på grund av fem! katter och en hund så det passar ju med min rödgråtna look som härstammar från att jag kommer vara ensam för resten av livet. I Gilmore Girls finns det en scen där mormodern dejtar under sin separation. Man ser en jättefin kväll skildras, de har trevligt, verkar klicka och sådär och så följer han henne till dörren, hon ler och går in i hallen och börjar storgråta. Exakt så har det varit. Jag vet inte om det är fake it ‘til you make it, att man måste fortsätta dejta tills det känns ok igen eller om jag ska ta en paus helt och hållet. Grejen är att ju längre jag håller mig borta från män, desto mer tveksam blir jag till män. Och jag är inte intresserad av kvinnor heller tyvärr. Jag har försökt men det händer inte. Jag kanske ska skita i kärlek altogether. Det har ju bara givit mig smärta hittills och jag är inte så pass naiv att jag förväntar mig kärleken ska hålla hela livet.

Denna dag

Klockan var inte ens 13 och jag hade bråkat med en av mina bästa vänner, gråtit över en natt med drömmar av övergrepp, gråtit över mitt ex, haft råångest, tydligen gjort en ”dramatiskt utträde” ur min vänchattgrupp. Så var det för övrigt inte. Jag är inte glad. Jag vill bort och jag vet inte var. Är så trött. Har varit det så länge nu.

Är arg på mitt ex samtidigt. Ni vet, det vanliga. Så lätt det var att gå vidare. Jag fattarrr att det inte är samma när man inte är kär men det känns som att han ändå bestämt sig från början att jag var nån sorts tillfällig mjukstart innan han träffade en riktig flickvän. Önskar att jag kunde åka  tillbaka till Skottland och inte svara på hans mail så jag sluppit att känna som att jag aldrig är bra nog och vara olyckligt kär.

Det var 1 år sen jag kom fram till Pitlochry nu förresten. Känns både nyss och längesen. Behöver verkligen börja slåss som träning om jag inte ska slå ner nåt as nån gång.

Bittersweet symphony

Jag drack öl med mitt ex i onsdags. Det gick rätt bra. Det var bitterljuvt eller hur man ska säga. Det kändes naturligt på ett smärtsamt vis. Blev såklart ledsen sen men det var väntat. Och jag ville ha min handduk. Och jag har saknat honom. Han hade saknat mig också, det var fint att höra även om jag vet att det inte är på samma vis. OM jag skulle behöva kan jag liksom bryta helt nu. Jag tror inte jag vill det ännu, det kommer kanske. Som det känns nu har jag ingen som helst ork eller lust att vara kompis med honom om han skulle träffa nån seriöst. Det klarar jag inte. Känns konstigt att tänka på att vi aldrig kommer sova ihop eller ha sex igen. Eller, man vet ju aldrig. När jag inte är kär i honom längre och om han inte träffar nån så kanske vi bara kan…ligga lite. Jag brukar distrahera mig med andra killar men jag har knappt nån lust med det. Fransmannen är ok men…jag känner absolut inte att han är nån som jag kommer göra annat än ligga med. Vi har ganska lite gemensamt.

Vi har pratat varje dag sen typ maj jag och exet och det känns så jävla konstigt att det är slut med det. Och att han nån gång träffar nån som kanske inte vill att han överhuvudtaget har kontakt med mig. Jag vet att livet ser ut såhär, jag vet. Hade bara glömt hur det kändes. Har tyckt att det varit så skönt att inte vara ihop med nån. Och nu tomt. Min känsla går inte ens att kommunicera, det enda jag kan säga är typ ”eeeeeeeeehhhhh!!!”

Igår lyckades jag i alla fall färgkoordinera mina böcker samt damma hyllan. Det såg fruktansvärt rörigt ut. Det var himla duktigt tycker jag och beställde en grej från Lush. Har även portionerat ut medicin till mig i medicinfacket och sorterat bort trasiga strumpbyxor. Yay life! Sen har jag kollat vilka komvuxkurser jag kan läsa och fortfarande behålla min ersättning. Jag ska mjukstarta med nåt kul och bra. Ska prata med min rådgivare på konsument om lägenhetssökande och höra med försäkringskassan om jag får göra den där roliga stora grejen jag tjatat om i flera år eller om det kan förstöra något. Så. Keeping busy så att säga. Bleh. Funderar på att börja henna-färga håret. I samma färg som jag har såklart. Känns som ett bra steg till att bli crazy snakelady med hela folket.

I helgen – Sleepover hos kompis. Serier och chips.

Jag upprepar mitt mantra; Summer of Klara! som Soph kommit på tror jag. Som i Seinfeld. Summer of George. Förhoppningsvis går det bättre för mig än för George. Nämen det ska bli vin, kvinnor och sång om jag så ska dö på kuppen!

Is it hurting you? PTSD, uppbrott, pollen och ångesten

Jag var ute med Johanna i fredags. Det var fint. Vi har alltid kul och det finns vissa människor som man klickar med, så känns det med henne! Hade såklart mens så kände mig svullen och långsam. Smart nog kom jag på att det är viktigt att äta. Så köpte min nya favorit på Max; Crispy Mexican! Bakfyllan blev nog mindre illa. Sen var jag och en vän/ligg/lavvah på Jätten och köpte 1 kg jordgubbar. Höll mig från att äta alla gubbar på en gång, imponerande faktiskt. Har kvar idag!

Jag försöker komma till nån sorts acceptans gällande mitt förhållande. Vill helst att det ska vara över imorgon. Färdigbearbetat liksom. Vet inte hur det går riktigt. Jag kastas mellan hopp om att livet kommer bli bättre än innan, jag kommer träffa nån bättre för mig och ”det är ingen idé, skiter i män, skiter i livet, han har säkert redan träffat nån underbar tjej han vill ha och jag kommer dö av sorg och han bryr sig inte ett dugg om mig”. Typ så. Försööööker distrahera mig med vänner och älskare. Alltså det är ett så roligt ord, ”älskare”. Så fult på nåt vis. Det är därför det är kul att använda. I 30-årsåldern är det så man ska prata har jag bestämt. Snart ska jag föreslå öl eller fika med exet för utväxling av ägodelar. Saknar min handduk massor. På riktigt. Sen saknar jag ju honom och är nervös för hela skiten för jag vill inte få ett nej på friendly coffee eller öl. Då kommer jag verkligen känna mig värdelös. Och vill inte höra att han träffat sitt livs kärlek. Tipsa inte om att han ska skicka den, jag funkar inte så! Men en öl på centralen känns överkomligt och kravlöst. Bonus: Jag kan supa mig full efteråt if necessary. 

Jag har precis mailat min handläggare om det finns möjlighet att studera en (liten) komvuxkurs i höst och behålla ersättningen. (= DUKTIGT!) Om det är möjligt hoppas jag att jag fixar det. Jag tror lite stimuli skulle vara bra för mig men orolig att bli triggad.

Det är fortfarande mitt största problem. Jag MÅSTE få bättre hjälp för detta. Det är så otroligt handikappande att oroa sig för allt vid nästa krök. Eftersom det inte syns på mig att jag är sjuk oftast är det inte ovanligt att jag ses som tramsig för att jag är nervöst lagd. Har alltid blivit förlöjligad på grund av det. Går inte med på det mer. Jag tror inte jag riktigt reflekterat över hur detta påverkar mig, har liksom inbillat mig en rät vinkel snett uppåt framåt i livet, att ju längre tid det går, ju lättare blir det, det brukar ju vara så att tiden läker alla sår. Men efter mina erfarenheter, har jag förstått att ju längre tiden går, ju mer cementerar man sin hanteringsmekanism som kan vara skadlig. Trauman löser sig inte automatiskt med tiden. Rät vinkel, lol. Mitt tillfrisknande ser mer ut som svaga hjärtslag på en maskin kopplad till en patient som precis genomgått en operation.

Har kollat på femte avsnittet av O.J.-serien. Mycket intressant hittills. Jag har tvättat, dammat och satt upp pollenfiltret på vädringsfönstret. Gud. Detta liv. Giv mig styrka.

Borde sova. Ska göra EKG snart. Allt har gått bra hittills.

Kärlekslivet?

image

Han har gjort slut nu. Jag är ledsen men jag lever. Barely. Drömt mycket dessutom. Är kvar tills måndag. Det är bättre att vara här än hemma, i alla fall just nu. Försöker andas in så mycket Ivan som möjligt. I täcket, hans hår och så. Är så jävla svartsjuk på den han kanske inte ens träffat ännu som han kommer leva med. Inte jag. Jag vet att allt jag tycker om tas ifrån mig men jag skulle önska att just detta inte tog slut nu. Hoppas att vi i alla fall fortsätter kommunicera lite efteråt. Bryr ju mig liksom om honom som vän också. Även om jag är arg och ledsen just nu.

Hur vänjer man sig vid sex med en annan person? Jag har bara haft sex med honom i typ 10 månader snart. Herregud, så länge för mig. Nästankysstes ju med mitt ex när jag var där samt nåt mer men ja. Tvivlar på att det går.

Jag har planerat in saker i nästa vecka för att hålla mig över ytan. Sova hos exet (ej nuvarande), dejt med Fredrik, umgås med vänner. Flickvänner, vill prata skit om män utan att nån kommer in och ba ”meeehh…”.  Vill sy, sticka och pyssla som en idiot för att distrahera mig. Jag mår bajs men det kommer väl bli bra till slut.  Och jag har en svag förnimmelse som jag hoppas efter tid blir starkare av att det är han och inte jag som kommer förlora i slutändan. En kompis skickade ett underbart citat; ”He’s dreamy but he’s not the sun, you are.” Och det var nog det bästa jag kunde höra just nu.

Autopilot take my memories Cause I won’t need them anymore

Det gör ont i mig. På massa vis. Vill inte ta det öppet alls egentligen. Det är ett jäkla ojande kring fysisk sjukdom och jag vill faktiskt fokusera på psyket eftersom det är det dödligast för mig och många andra. Så, för att vara otydlig: Jag mår bra. Jag kommer inte få några men alls. Det psykiska hjärtat är dock under all kritik. Jag har provat att lyssna på 7 versioner av It’s a heartache och det gör bara ondare. It must have been love, Total eclipse of the heart, It’s all coming back to me now, I wanna dance with somebody (med Scott Matthew),  I want to know what love is, Making love out of nothing at all, Sing me to sleep, I choose you, This years love, I will always love you, Angel of the morning, Long long time. Sen bytte jag strategi och kollade videon jag alltid, utan undantag, gråter av i varierad styrka. We are the world. Tror jag ska försöka mig på Jess’s strategi, att kolla Dirty dancing 5 gånger om. Nu lyssnar jag på Timo Yuro. If! Är lite hög på lugnande nu men töntiga musiktips får ni i alla fall. Imorgon kommer mera tror jag. Då är jag hemma och neud. Ska hänga lite med mitt ex-ex nån dag. Sover faktiskt bättre där. Vet inte varför.

Men

det känns väldigt tryggt. Ska försöka mig på den där Fredrik också. En chans till. Om jag inte tindrar då svär jag mig fri från män på livstid antagligen. Om det nu inte händer nåt oväntat på nån annan front men det tvivlar jag starkt på. Usch, det gör ont detta. Nu;  podcasts och skit.

G’ mate!