Posts from the ‘Feminism’ Category

All about that dress about that dress

Blir mer och mer taggad inför F!-kongressen. Nu har jag planerat i huvudet vad jag ska ha på mig. Det kanske inte låter som en stor grej men för mig är det det, tål inte hur vissa material känns och får halvpanik om nåt sitter åt på fel ställe. Jag ska sitta mycket så de måste vara mjuka och bekväma men de måste lätt kunna omvandlas till evening wear ’cause that’s how I roll.  Såna där praktiska grejer är sjukt lugnande. Och jag vet att jag inte ska ha mens (holla!)

En byggnadarbetare visslade så that war is coming. Kommer väsa I will cut yooouuuu…i hans öra om han gör det igen. Jag är faan ingen hund heller. (Få hundar kan dessutom manövrera ett vapen.) Det är så otroligt ouppfostrat, vem visar uppskattning genom att vissla på nån och är över 20 år?

Ja, det händer inte så mycket här som synes. Jag bokade tydligen upp mig på öldejt på tisdag i guttebörg. Så jag vill väl antingen återskapa nåt sorts förtroende till dejtingsammanhang eller så kastar jag mig ut för att snarast möjligt övergå till crazy snake lady-stadiet, tål ju inte katter. Om inte annat får jag kul på dagen för då ska jag luncha med min syster.

Now you have touched the woman you have struck a rock; TTELA förminskar

TRIGGERVARNING VÅLD

Jag får panik när jag läser lokaltidningen. Av en massa anledningar såklart, rasismen på insändarsidorna, lokalpatriotismen med mera. Men jag vet inte hur många gånger jag sett dem, i artiklar, förminska våld mot kvinnor. De är liksom inkapabla att använda sig av korrekt språk, jag förstår inte! Detta är alltså en dag i TTELA:

 

hjnm

En man har häktats för grov kvinnofridskränkning, ett ganska allvarligt brott. Han har slagit henne, hotat henne med våld, hotat hennes släkt och att ta barnet ifrån henne i 16 månader. = Obehag.

oprah

Vad som skapar obehag i MIG är den totala respektlösheten i en sån här rubriksättning. Att nedgradera psykisk tortyr och misshandel är äckligt, ja jag tycker de är äckliga. Jag skulle kunna höra av mig till dem, jag skulle kunna skriva en insändare men jag vet redan exakt hur det skulle bemötas. De skulle finna det ”tråkigt att jag uppfattat det så” och ignorerat det uppenbara problemet i rubriksättningen. Och så förlorar vi igen.

 

 

 

 

 

Jag vill prata lite om duckface

Jag vill prata lite om att en grimas, när (främst) kvinnor gör den, har blivit synonymt med trashig, billig, wt, slampig och ytlig. Jag vill prata om att det ohämmade hatet mot duckface och vad det tydligen representerar nu begränsar vilka GRIMASER kvinnor gör på kort.

Ni kanske tycker att det är en liten grej det där. Att vadå, man väljer ju vad man gör på bild och det är ju bara att skita i vad folk tycker men tyvärr är det inte så enkelt. För när folk på riktigt tycker den representerar dumhet så begränsar det människor på ett jävligt negativt sätt. Typ; Det finns inte så många tabun för mig att bryta längre känner jag. Jag är ganska tjock, ligger mycket, snart 30 och inte riktigt intresserad av familjebildning ännu och jag upplever inte det som särskilt problematiskt, det är andras problem om de nu tycker det är jobbigt.

Så sitter jag på instagram. Jag ska ta en tuff bild på mig själv som jag känner mig stark och snygg på och så drar det i mina läppar. Jag funderar på vad jag gör och så fattar jag, jag försöker hindra mig från att pluta tufft med läpparna. Vill inte att nån ska tro att jag gör duckface! Det vore ju otroligt fruktansvärt om nån skulle tro det. Fuck off! Hatar passionerat att komma på mig själv med sånt här sjukligt beteende! Varför dömer jag mig själv hårdare än andra och så vidare. En grimas som för mig representerade…typ inget annat än att vara tufft och som fick läpparna att se ärligt talat rätt snygga ut blev nåt billigt. Så länge du inte är ironisk. När hände detta?! Så nu…andas, regroup och öva säger jag till mig själv. 

Blockpolitik fungerar inte och jag är inte alla feminister

Och jaa. Nu har Cissi Wallin svurit sig fri från den rabiata feminismen. Den hindrande, den som gör att jämställdhetsarbetet stagnerar.

Men, att man känner en samhörighet med vissa (feminister) och sen visar det sig att de har en helt annan uppfattning än oss. Vad som är jämlikhet, vad som är rasism, vad som är Kampen. Det är väl vanligt jävla mänskligt beteende? Jag tycker det är viktigt att ta avstånd från uttalanden jag inte vill bli sammankopplad med.

Jag vill inte ses som en feminist som säger ”jaha, du tycker så, jag tycker såhär, vad bra att vi tycker olika/jag tycker du ska ändra dig – Nä, ok!” för det är inte vad jag står för. (Inte sagt att Wallin heller gör det, exempel y’all!) Jag är en annan typ av feminist. Vare sig det är fler på den ena eller andra sidan bryr jag mig inte så mycket om (vem jag skriker med alltså). Jag skulle tro att de flesta i sverige inte är ”rabiatfeministen” som det så fint uttrycks och det är helt fritt för vem som helst att engagera sig. Känner man sig utanför? Engagera flera på din sida då! Starta en bloggrupp. Jag lovar att det finns många på internet som har liknande åsikter som du har. Kvinnoforum (om det är det du vill ha.) Särskilt Wallin skulle vara skitbra på det, som ju faktiskt har en rätt stor plattform att stå på.

Jag vill inte dadda antifeminister, jag vill kämpa emot deras åsikter, inte prata lugnt. Det tar en hel del kraft såklart och vissa orkar inte med det. Många gör inte det. Jag orkar inte alltid det, då tar jag en paus och hyperventilerar. Men sluta kalla det icke produktivt. Sluta få det att låta som att du har Svaret. Att titta ned, lite överseende på arga människor och recensera deras ilska. Det är faktiskt oerhört fult.

Inget händer utan kamp. För mig är kampen, och i den ilskan, ett viktigt verktyg. Att jag reagerar känslomässigt är viktigt, både för min inre process som feminist och för mitt feministiska (just nu ickeexisterande) arbete. När vissa människor i vissa sammanhang ser mig som arg eller livmodrig ser jag andra som kyliga och/eller fega. Och det är ok! För vi är inte samma personer. När man då säger ”det finns en klick som bestämmer att vi inte får vara med” börjar det likna ”men det får man väl inte tycka i det här landet” banne mig. Och om man inte får vara med vid bordet, varför vill man det så gärna?

Om man vill profilera sig som *feminist* (hallelujakör) börjar man väl inte med att skapa vänner? Man får inte hänga med alla men om man hinner skapa en relation med någon får man gissningsvis vara med. Försök inte få det att låta som att alla leker två och du inte får vara med för att du får mothugg. Det är att ropa vargen kommer! Det blir facebookgrupp all over again. En bra feminist förminskar inte andra eller andras kamp.

Klart en twittrare med 20 000 följare och en plattform får mer medhåll än en med 1000/whatever följare. Klart folk skapar allianser men att förminska en hel rörelse, med sin egen historia, med en massa olika utgångspunkter och beröringspunkter till ”internbråk” är sjukt arrogant. Att jag tar ställning i en för mig viktig fråga, innebär det verkligen att jag valt sida för alltid enligt Wallin? att jag hugger hårt när nån har förtvivlat fel, betyder det att jag ÄR min grupp? Jag utgår inte från en gemensam agenda, feminismen genomsyrar hela mig. Vad är exakt högt i tak/lågt i tak? Vilka ska höja sitt tak? De Ledande InternetFeministerna?

Jag har skrivit det tidigare, jag är ingen jävla syster. Jag kommer aldrig höja nån till skyarna för att den är feminist när den har risiga åsikter. Blir den utsatt för sexism, näthat – helt annan sak. Då handlar det ett strukturellt problem, något kvinnor utsätts för att de är kvinnor. Men säga ”kom igen, fokusera inte på sån skit, vi spelar ju i samma lag!”, det kommer jag aldrig att göra. Vi utövar nämligen inte samma sport.

 

 

Parenting

Väldigt ofta när jag diskuterar feminism så får jag den där klassiska frågan ”varför bryr du dig inte om detta och detta istället?” Jag brukar bli irriterad eftersom jag gör som alla andra, väljer ut det som är viktigast för mig. Ofta kommer frågan ”men varför bryr du dig inte om detta Jätteviktiga Mansproblemet då?” Och jag blir än mer irriterad och säger att du får väl engagera dig och bry dig om detta Jätteviktiga Mansproblemet själv, det är liksom så saker blir gjorda, för att fler engagerar sig i en fråga.

Ofta handlar det om rätten till sitt barn på samma villkor som mamman eller huvudföräldern, vad man nu väljer att kalla det. Att pappor blir diskriminerade i vårdnadstvister och JA, jag håller med om det även om det viktigaste är barnets rätt till sin förälder snarare än tvärtom. Men det tog lång tid innan jag förstod att detta var ett problem.

Alltså, jag har inga begränsningar i mitt tankemönster, i alla fall inte i såna här sammanhang men helt enkelt för attt jag aldrig sett det, aldrig. I min närhet existerade inte det. Jag såg istället vänner vars mödrar och vänner som var mödrar förtvivlat försökte få pappan att umgås med barnet, som grät och/eller blir skitarga när pappan ännu en gång i sista sekund ställt in, hur de ljög för pappans skull (”han var tvungen att hjälpa en kompis som blivit sjuk!”) och hur ledsna barnen blev, och hur de blev ännu mer ledsna när de blev äldre och insåg att pappa inte vill träffa mig. (Hej Charles Dickens-följetong!)

Det betyder inte att mamman ska få huvudansvaret för barnen, att de automatiskt ska tilldelas barnbidraget eller att de ska tvinga sig till hela föräldraledigheten (eller behöva ta ut den för att ses som en fullvärdig Mamma!)

Det betyder heller inte att dessa män är totalt odugliga eller att dessa mammor jag berättar om är några helgon som aldrig gör fel men jag anser att det finns många snyfthistorier, en fördom att det vanligaste är att mammor håller sina barn ifrån papporna, att de manipulerar barnen. Jag tror inte att det är det vanligaste problemet i vårdnadstvister, jag tror att barnen kommer i kläm för att de inte har tillgång till sina föräldrar. As usual. Det är klart att barn inte BEHÖVER två föräldrar, det är inte det jag förespråkar alls. De flesta barn får en bra uppväxt ändå men jag önskar att de slapp utstå såna här upplevelser.

Jag är trött på att föräldrars, både mammor, pappor och hens ska ses som ägare till sina barn. Att barnet används som en spelbricka och saknar rätten att bestämma om och när de får träffa sina föräldrar. Det påstås att barnen är prio juridiskt sett men näe, lägg av.

Och ja, detta är något jag tänker engagera mig i.

Hashtag you don’t wanna get with this! Ping Kattarina

Tönt gick ikapp mig på vägen hem (vilken normal människa går ikapp nån at this hour?) och frågade om jag inte var rädd. Jag hade steubenville-läsning kvar i mitt huvud och frågade om han var rädd att hans kompisar skulle våldta nån i natt och han kallade mig sjuk i huvudet och därom tvista de lärde så det behövde vi ju inte orda nåt mer om. Han avvek och jag längtade tills jag skulle göra vad jag gör nu, ha en kebabrulle mellan mina bröst och nej, det är ingen vidrig omskrivning.  Bye, little monsters!

Oj!

Händer roliga grejer nu. Bloggprojekt med andra bra kvinns till exempel! Vi ska ta över så ni vet. Men än så länge är det planer och namn och allt vad det är. Har känt mig halvinspirerad på sistone men nu fick jag genast en massa idéer så jag är nöjd. Ska hålla dem för mig själv, det är bäst.

Igår var jag ute och Åke blev pissed för att han inte vann filmspelet. Men vi hade jättekul. Var på backstage som blivit sunkigare tror jag. Eller så har jag varit fullare de andra gångerna.

Vaknade lite konstig men helt ok. Nu är jag bara lite seg men det är lugnt. Ingen ångest och veckan blir fin.