Posts from the ‘Jag är frustrerad’ Category

Lösenordsskyddad: There’s no need to take a stand for it was I who chose to start

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Klädurr, kalas och amputation

Det snöar väldigt fint ute men det känns so last year. Borde hänt tidigare. Vet inte riktigt vad jag kan säga. Roar mig med att känna mig fin i ny kappa och nya skor som nästintill mördat min ena fot. Söndergnagd inpå benet är jag. Fotjäveln pulserade och var varm och kall om vartannat hela natten på ett ”såhär tror jag de hade det förr i tiden innan de var tvungna att amputera”-vis. Det är typ det. Sen stör jag mig mest på saker. Har en sån dag(ar). Måste packa för snart är det stamrenovering och då ska hela bohaget vara borta och flyttat. Får nu välja mellan att ha kläder när jag sover eller persiennerna neddragna eftersom det titt som tätt syns ett huvud utanför fönstret. Asså, jag bor på tredje våningen och folk ser vanligen inte in. Men byggställningen är snart uppe. Vet inte ens hur man sover med kläder, är ju asjobbigt, det är inte som att de hänger med i alla kroppens rörelser, kommer bara sno in mig och inte kunna andas.

Känns inte som att jag har så mycket att se fram emot och ingen simmarkompis har jag. Drömmer om Skottlandsresa men det är så långt borta liksom. Dit vill jag, i alla fall innan jag dör.

I söndags var jag på kalas för Milo som var i sitt esse kan man säga! Överlycklig över pengarna han fick av oss (”jag döööör, jag är riiiiiik!!!!”) och skylander-figurer till ett dataspel av de andra. Lekte med min systers systerson och det var så mysigt. Måste skaffa bebiskompisar. Min systerdotter den gullungen hade skadat sig. Fixar tröstpresent i detta nu.

Sen träffade jag ölhänget. Gick väl bra. Eller ja. Höhöh. Blev inte riktigt av med my itch men får lösa det på annat sätt. Vet inte hur det blir, om det blir, men trevligt så länge det varade. Trodde han skulle mörda mig först i och med att vi gick till ett ensligt kvarter där det nästan bara var verkstäder men hans kollektiv låg där. Hade ju vapen men ja.

Har blivit pikad för min politiska korrekthet. Well, folk fattar inte konceptet egentligen men jag kan säga taskiga och onödiga saker om det är det folk vill. Vissa män vet jag inte om jag vill ligga med eller om jag hellre vill slå dem i ansiktet. Ibland gillar jag att förföra brattiga killar för de är roligare att dissa. När jag ogillar en snubbe kör jag ibland the game och härskartekniker mot honom på ett mycket elakt sätt. Blev nån gladare av detta eller? Näe just det. Man behöver inte säga allt bara för att man kan.

Kanske bör kolla new girl och äta jordgubbar nu så jag blir lite trevlig. Vill inte vara gnällunge imorgon.

Shopaholic, shopping a day away

Bestämde mig för att tröstshoppa en kappa. Skulle spara för att köpa ett par skor jag sett men de är egentligen totalt ovärdiga i en februaridag i sverige då jag sparat tillräckligt. Så det bidde en kappa. En kappa jag lystet sneglat på sen i september som ändå reades ut för halva priset nu. Denna:

coat

Blev den pytteliten nu? Klicka på den i så fall för då kommer ni till Collectif’s webshop. Kommer antagligen bli besviken men kanske inte. Håller tummarna. Tänker ta bort pälsen men gillar strukturmönstrat ylletyg. Och hur gärna jag än vill kommer jag inte bli tillräckligt duktig på att sy för att göra en själv. Har för lite tålamod, är för snabb. Det går liksom inte att göra större projekt då. Däremot ska jag göra en kjol med hängslen, det är mera lagom för mig. Beställde även billiga nätstrumpor från ebay och en meningslös bh med massa band på som jag tänker skicka tillbaka för jag är ju jag ergo; jag kommer trassla in mig och bli vansinnig. Tänk lyxprostituerad i viktorianska England, så ser den ut. Hur mycket jag än vill se ut så är modellen sjukt jobbig.

Nu är den är ganska dåliga dagen slut. Jag får säga att jag är glad för det i alla fall. Jo, en grej var väldigt kul och det var när Patsy upptäckte att en flirt var med i nåt sorts vikingalajvband. Jag liksom kände hennes ångest och skam genom datorskärmen. Men ja, inga otrohetsskandaler imorgon. Eller jättehemska grejer tack på förhand. PÖlease!

How to ruin a perfect bath eller you’re gonna here me roar

Guuuud. Julsegheten. Andras, inte min. Det är bra att många får vara lediga för de flesta förtjänar det men jag klättrar på väggarna och befinner mig i nåt slags vakuum. Allt går långsamt, allt är stängt, alla är hemma. Ja ni vet. Så går jag och angstar över mitt kassa tålamod och sen känns det som att jag missunnar folk deras ledighet. Och det gör jag ju inte! Orkar med andra ord inte riktigt med mig själv. Jag behöver social stimulans och kanske ligga. Och jag upprepar mig, jag vet det. Men nu känns det som att allt står still och jag har bestämt att det måste hända nåt stort 2015 för annars tänker inte jag hålla på och anstränga mig när jag inte får nåt tillbaka! (Har betalat min skuld. Nu är det livets tur att betala vad det alltid varit skyldig mig.) Jag är mest såhär gnällig i skrift. I verkligheten är jag gnällig på ett mycket underhållande sätt. Men stör ju ingen genom att vältra mig i dessa känslor lite till.

Förresten läste jag en rolig lista! Kanske blir man ledsen av den så lite varning på det. Listan handlade nämligen om vad mentalt starka [pause for reaction] inte gör. Listan bestod av diverse nedlåtande råd från en yrkesperson. Önskar att jag blev förvånad. Och oh, the semantics!

”Stark”

”Tycka synd om sig själv”

”Skylla på andra”

Det var ju såna där lose/lose-råd! Om man gör vad listan säger så når man framgång, om man inte gör som den säger och är deprimerad så är det ens eget fel och om man blir gladare utan listan så är man redan mentalt stark. Vad innebär mental styrka enligt artikelförfattaren? Svar: Det är väldigt oklart! Hon menar egentligen ingenting. Ingenting och allting. Med emfas hära; Det finns en air av neoliberal säljagenda i varenda äckliga artikel som behandlar psykologi och den är skadlig och nedbrytande. Sanning: Ingen är mentalt stark. Lovar. Någonstans menar Morin att det finns ett framgångsrikt sätt att bemöta ”svagheter” och dessa ”svagheter” är bland annat att känna sig otrygg och hotad. Grovt förenklat tänker jag; Negativa känslor. Jag tänker också att det är något fel på människor som inte tillåter sig känna negativa känslor. Eller näe, rättare sagt tänker jag att det är ohälsosamt och kan lägga grunden för en massa andra problem. Jag tänker också helt krasst att det är något väldigt fel på Amy Morin.

Jag önskar detta: Att jag fick krama och klappa på alla som tror att det är deras fel att de känner som de känner och inte riktigt lyckas hantera sina känslor. Jag skulle ge dem mat och kramar och de skulle få gråta så länge de behövde. Jag skulle säga att det tar tid att må bättre. Att man får klandra andra för saker och att världen är jävligt orättvis.

Det är så problematiskt detta, att man aldrig ska sluta förbättra sig själv. Kapitalismen i sitt esse. Det gagnar inte mig som människa (eller medmänniska för den delen) att jag ska gå runt och tänka på att träna bättre äta bättre sova bättre känna bättre prestera bättre, det gagnar inga människor alls. Det blir nån sorts jagfixering som är otroligt obehaglig. Naturligtvis gangar det mig att göra dessa saker! Men att aktivt fundera hela tiden tror jag inte på. Det blir ett ohälsosamt sökande som gynnar handeln.

Man kan förbereda sig hur mycket som helst och vara ”stark” men det finns ingen lista i världen som hjälper en att komma ihåg hur ens kompis ser ut när man drabbats av ett svårt trauma eller som ger en stöd att komma upp ur sängen när man drabbats av en utmattningsdepression. Eller som håller handen under en panikattack.

Blev förresten gladare av att läsa ”Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” (Barbara Ehrenreich) än något nån äcklig liberal sagt nån gång.

Klockan är 12 och jag är trött. Borde sova nu så varsågod för lite rödgrön röra.

Puss!

PTSD yo!

Idag köpte jag (faux) päls på tygladan. Ska sy nåt gulligt. Har en massa projekt som borde startas upp, det vill säga små projekt aka jag ska sy en kjol till mig själv, mjukisdjur och en snuttefilt till en kompis. Lyckades våga mig in på Åhléns idag. Så fick köpt de där förbannade strumpbyxorna. Belönade mig med en prilla och en burk cola. Hade en perfekt ansikte-dag idag så jag fick tagit en masse bilder att spara till en regnig dag.

Men! Tänkte jag skulle förklara PTSD ur mitt perspektiv för det är ju därför jag är här. Om jag låter som att jag dumförklarar er så är det inte så, vill bara vara tydlig. (Om ni inte är asen i DN:s vett och etikettsspalt, då kan ni föreställa er mig kalla fram er en och en till en kateder och slår er på fingrarna med en metallinjal.)

Ok, enkelt förklarat så har man utsatts ett trauma, kan vara nästan vad som helst men de brukar säga att man utsatts för något som uppfattas av personen som ett allvarligt hot mot hens liv. Kan vara bilolyckor, naturkatastofer, övergrepp (jag), krig (min kompis Joe). För mig är det så att jag blivit mer känslosam, mer arg, ledsen, glad och så vidare. Jag har fått svårt att känna igen människors ansikten och minns dåligt i allmänhet. Mest är det att vissa dofter, vissa namn på saker, vissa samtalsämnen som när nån nämner obehagliga grejer och människoskrik kan trigga fram en panikattack. Det handlar om föremål som förekommit i mitt trauma. Precis som alla människor påminns jag ju om saker. Du ser ett halsband som du fått av farmor->Ser framför dig hur asken såg ut som smycket låg i->Tänker på farmor. Så funkar ju minnet. Men för mig blir det en felkoppling. Särskilt som att jag länge förnekat och tryckt undan traumat. De dyker upp ovälkomna och jag kan inte styra synen/känslan/minnet jag får. Det dyker upp minnesbilder av händelser som jag inte vet hur jag ska koppla ihop, det finns ingen tidsordning och det blir som ett slags pussel jag liksom inte. fattar. hur. jag. ska. lösa. Egentligen är det ju jättelogiskt. Det svåra för mig är att närma mig dessa minnen och sätta ord på vad jag utsatts för och det gör att det för mig blivit en väldigt långdragen sjukdom. Ungefär som att man kollar på en kass såpa i hundra år. MEN DET ÄR BARA DEN SOM GÅR PÅ TV! Fatta tragiken i att se repriser av Days of our lifes om och om och om igen i 10 år. Nä just det. Inte så jävla intressant längre.

I alla fall!!! Under panikattacken är jag inte närvarande, jag kan oftast inte röra mig och är okontaktbar. Oftast har jag inget minne av vad som har hänt och tappar tidsperspektivet, jag vet inte hur lång tid det gått. Jag kan bli hysterisk men oftast blir jag helt stel. Man kan säga att jag kan få 2 typer av panikattacker, en invärtes och en som syns utåt. Det är alltid värst när jag inte är hemma, det är inte direkt socialt accepterat att få en panikattack på stan ännu och det feltolkas nästintill alltid. (I would drape myself in velvet if it were socially acceptable!) Men ok! När jag får den där panikattacken är det nästan som att en film om mitt trauma spelas upp. Det är fruktansvärt obehagligt att inte ha kontroll över sina minnen! Tänk att det värsta du skulle kunna tänka dig spelas upp framför ögonen helt oförbrett och du blir oförmögen att tala och röra dig. Asjobbigt är det. En stor del av min ångest ligger i det, att jag inte kan styra när de kommer upp. Därför går en ganska stor del av min vardag åt till att planera hur och var jag ska gå för att det ska kännas smidigast att våga ta bussen och handla för att nämna ett exempel. Förut var det värre, då kunde jag inte ens gå ut själv. Jag hade alltid väldigt dåligt samvete för att jag hade ett sådant undvikande beteende men jag har försökt bli lite chill med det nu, jag gör så gott jag kan och så länge jag är förvissad om att det rör sig i någon riktning har jag en plan. Jag har sällan panikattacker numera. Oftast hemma. Jag hinner ofta avstyra panikattackerna nuförtiden, det är jätteskönt. Men bra är jag ju inte. Har svårt att se att jag kommer bli ”normal” nån gång i framtiden men bättre tror jag. Vill inte ha pepp här för jag struntar i om nån du känner mår toppen nu eller så.

Ibland tänker jag att det kommer bli svårt att hitta en man som orkar med detta här men sen tänker jag att Joe och hans fru varit gifta i 40+ år och om de klarar av att hantera det. Och jag är ung och vacker och mina bröst är fina. Observera, försöker inte förminska mina upplevelser, de är verkligen fruktansvärda och det finns tillfällen då jag helt seriöst tycker att lobotomi vore skönt. Och nej, det sa jag inte för att vara rolig. Tyvärr.

Jag har inget direkt något emot att prata om detta om det sker enskilt och jag mår relativt ok. Det jobbiga blir ju när nyfikna oinbjudet tycker det är ok att prata om vidriga grejer. Eller fråga intima detaljer om det. Eller se mig som informationsbank. Eller den där blicken en del får som att det är nån form av förstasidesstoff. Otroligt obehagligt! Hellre intima frågor än att känna sig som att nån tycker att det är så jävla spännande att träffa en sån som jag. Tycker det är lätt att prata allmänt om vad jag uppfattar händer i min hjärna än minnena som sådana. Det har jag terapin till.

Här är lite allmän info dårå.

Psykologiguiden

1177.se

Over and out!

 

I flow like the monthly

Mensvärken kom som ett brev på posten, varje gång jag vill träffa en eller annan man. Nä såklart inte men för ofta kommer den samtidigt. Jävligt taskigt tycker jag. Jag skulle önska att man hade mens kanske varannan månad. Det hade räckt. Skulle haft nån som hämtade glass, smekte mitt huvud och viskade ömma ord i mitt öra.

Så, vardag är det mest nu.

Jag var på fest i lördags. Det var ju trevligt. Ja det var trevligt alltså och jag blev så full så full, på ett bra sätt. När jag gick hem bestämde jag mig för att jag skulle gunga, ni vet i en sån där stor gunga. Den är faan aldrig ledig och nån gång får man väl passa på. Det var fint faktiskt.

Om jag blir rik, typ imorgon så ska jag hyra en stuga alldeles själv. Behöver komma bort så in i norden. Folk får hälsa på men bara om de är snälla och/eller snygga. Nu får ni en lista.

När vaknade du imorse?
 10.30
Vad var det första du tänkte när du vaknade? Ab fab sweetie darling!

Har du ringt någon i dag, vem och vad sa ni?
 Näpp, har inte ringt nån tror jag.

Har du ont någonstans?
 I halva kroppen känns det som, mensvärk i större delen och i min stukade fot plus före detta brutna armen. Herre. Känner mig som en krasslig pensionär. Tränar ju både hand om fot som en idiot men hjälper dåligt.

Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på?
 Jag vill ha en cola. Annars är det ganska ok faktiskt.
Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
 Fuskpälskrage och blåbär.
 Vilken var den första hemsidan du gick in på internet? Facebook.
Vad ska du göra ikväll?
 Det är natt nu och jag sitter faan här. Surar gör jag också.
 Vilken är den första låten du sätter på idag?Skye boat song
 Vad tycker du om din blogg?
 Tycker mycket om den. Mitt lilla skötebarn.
Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
 Vene? Kanske
Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad?
 Jag fick en förut om det räknas. ”Dang, girl!” och handlade om min uppenbarelse. Vi skojar så, men han menade det. Har han ändrat sig ska han få på käften. Nejdå, slåss inte.
När fotade något senast, och vad?
 Tror det var en instabild på mig själv när jag ligger i sängen. Från i natt. Inget oanständigt så lugn nu.
Har du gjort av med pengar idag, på vad? Sa ju det, faux fur-krage.
Om du sträcker ut ditt ben rakt ut, vad snuddar du vid då?
 Sladdar.
Vad har du på dig idag? En kjol med tyll och spets, strumpbyxor, sammetstopp, kofta och underkläder.

Sådan är liberalismen – hittepå eller Jag och Länsförsäkringar dansar nån form av dans jag aldrig förstår mig på

En ska ju inte koppla sånt här till politik men skiter väl jag i, ville flika in det. Man ska inte hålla på att peta i ens egna sår heller för det anses ömkande och att tycka synd om sig själv, det är det fulaste som finns bland många människor. Nämen på riktigt, det anses som oerhört fult har jag märkt. Men jag vill inte bli tyckt synd om, jag vill bli förstådd. Det är i alla fall svårt att skriva om ens känslor utan att berätta att man är ledsen och besviken så jag orkar liksom inte hålla på att vara duktig och distanserad när jag skriver om känslosamma grejer. Men lite om denna artikel då och att detta inlägg säkert leder till att jag hamnar på nån shitlist hos Länsförsäkringar, i alla fall om de alltid arbetar enligt dessa metoder.

Filmades – av Länsförsäkringars agenter

Känns ju jättetryggt att vara försäkrad av Länsförsäkringar, verkligen. Att spionera, för det är vad de gör oavsett hur de förklarar sig, är extremt obehagligt och känns väldigt otryggt. Hoppas verkligen att den här kvinnan får rätt. Att hon få sina pengar. Det finns en särskild plats i helvetet för människor som mistänkliggör sjuka.

Min morfar arbetade på Länsförsäkringar och jag minns så väl hur genant han tyckte det var att de drog ut på mitt ärende i flera år. Hans inställning var att om man anmälde skada och hade läkarintyg så skulle man ha sina pengar, det skulle inte handläggas i 3 år. Men det fungerar ju tyvärr inte så.

Jag är sjukskriven. Deltar i (bra!) arbetslivsintroduktion med en fantastisk handläggare och det skulle inte förvåna mig ett dugg om folk bakom min rygg skulle benämna mig som ”för glad”, ”för pigg” eller whatever när jag träffat henne. Eller när jag haft en givande session hos min psykolog eller när jag umgåtts med en rolig vän. För de träffar mig inte när jag mår dåligt, då är jag nämligen inte utomhus!!! De träffar mig inte på natten när jag drömt mardrömmar och har haft panikattacker. De vet inte hur mitt vardagsliv ser ut, hur min ångest funkar. De förstår inte att jag har mindre ångest när det gäller att åka långt bort än att åka stadsbussen. (Beror för övrigt på att det var här som jag utsattes för övergrepp och inte i Malmö, fuckers.)

Menneh folk fattar inte att man kan vara glad en dag och utnyttja den till att göra ärenden och träffa människor man tycker om. Eller när man vet att man måste vara social och fejkar tusen leenden och får ont i käkar och huvud. (”Mår du bättre nu, du ser glad ut!”) Det fattar inte ens terapeuter alltid.

Om folk på riktigt tror att jag hellre vill gå hemma och förlora astronomiska summor i inkomstbortfall får det stå för dem, jag tycker det är skrattretande. Bara föreställ er vad jag skulle kunna gjort under dessa år om jag varit frisk. Färdigutbildad och bara detta med pension! Jag kommer bli fattigpensionär om jag typ inte blir rik. Fatta att veta det vid denna ålder. Fatta att veta att en inte kommer kunna arbeta 100%, nånsin. För mig är det en hemsk tanke.

Att vara sjuk och diagnostiserad med diverse sjukdomar och störningar gör att man ifrågasätts oerhört. Jag blir ofta misstänkliggjord och nej, jag är inte paranoid, tyvärr.

Ibland när jag fåfänga förhoppningar om att när samhället liberaliserats så som det gjorts de senaste 15 åren (jaa, jag tänker på sossarna också) så har man ändå nån slags föreställning om att INDIVIDEN™ som de pratar om när det passar dem, ska vara utgångspunkten. Att samma sjukdom ser olika ut för olika människor och insatser skall anpassas därefter. Men det existerar givetvis inte. (Min morfar var för övrigt höger as fuck men han hade i alla fall lite common sense och värdighet.)

Förslår att om Länsförsäkringar vill filma mig så öppnar jag för en kamera i mitt sovrum, det är nämligen där det händer, det som är beviset på att jag är sjuk, att jag har rätt till min ersättning från er och att jag ska ha den. Ni vet Carina Rydberg; ”Har betalat min skuld, nu är det livets tur att betala vad det alltid varit skyldigt mig.” Det är så sant. Livet är skyldigt mig så jävla mycket. Länsförsäkringar också.

Vet ni vad ni gör när ni spionerar? Ni förvärrar min PTSD. Ni gör mig nojig och rädd för att gå ut för tänk om det där leendet man måste frambringa till grannen filmas och används som nåt bevis för att, HÄPP, hon mår visst bra, hon är inte alls sjuk. Och det är så uppenbart att ni skiter fullständigt i det.