Posts from the ‘Jag är sjuk’ Category

Kärlekslivet?

image

Han har gjort slut nu. Jag är ledsen men jag lever. Barely. Drömt mycket dessutom. Är kvar tills måndag. Det är bättre att vara här än hemma, i alla fall just nu. Försöker andas in så mycket Ivan som möjligt. I täcket, hans hår och så. Är så jävla svartsjuk på den han kanske inte ens träffat ännu som han kommer leva med. Inte jag. Jag vet att allt jag tycker om tas ifrån mig men jag skulle önska att just detta inte tog slut nu. Hoppas att vi i alla fall fortsätter kommunicera lite efteråt. Bryr ju mig liksom om honom som vän också. Även om jag är arg och ledsen just nu.

Hur vänjer man sig vid sex med en annan person? Jag har bara haft sex med honom i typ 10 månader snart. Herregud, så länge för mig. Nästankysstes ju med mitt ex när jag var där samt nåt mer men ja. Tvivlar på att det går.

Jag har planerat in saker i nästa vecka för att hålla mig över ytan. Sova hos exet (ej nuvarande), dejt med Fredrik, umgås med vänner. Flickvänner, vill prata skit om män utan att nån kommer in och ba ”meeehh…”.  Vill sy, sticka och pyssla som en idiot för att distrahera mig. Jag mår bajs men det kommer väl bli bra till slut.  Och jag har en svag förnimmelse som jag hoppas efter tid blir starkare av att det är han och inte jag som kommer förlora i slutändan. En kompis skickade ett underbart citat; ”He’s dreamy but he’s not the sun, you are.” Och det var nog det bästa jag kunde höra just nu.

Annonser

Gräver djupare i varet

Jag märker mer och mer hur ovan jag är att ha varit/vara i ett förhållande. Alltså jag är fullständigt medveten om att jag upprepar mig slash ältar. Måste det. Bara detta att vakna till kik-meddelande. Shit vad det betytt mycket. Nu får jag bara kik-meddelanden från kik-teamet. Jag undrar om han saknar mig eller mest är lättad. Det känns lite som när Monica och Richard gör slut i Vänner och Monica inte kan sova förrän hon får reda på att Richard också är ledsen och saknar henne. Jag är jätteledsen. Jag vågar inte tänka på att träffa honom. Ser bara framför mig hur jag tar tåget hem efter ett bittert avsked alldeles kall utan att ha fått kyssa honom en sista gång. Hur jag börjar gråta på tåget. Note to self: Vattenfast mascara. Men det är bättre än alternativet aldrig se honom igen! Annat mardrömsscenario: Han ringer innan dess och säger att det inte är en bra idé att vi ses alternativt ringer för att förvarna om att det är dåliga nyheter. Jag behöver den här tiden också, jag vet det. Att reda ut mina känslor och se vad jag vill ha ut av livet. Behöver behandlas för mardrömmarna på nåt sätt dessutom. De gör mig galen, jag kan inte fungera och bete mig. Jag kan behöva vara själv. Jag vill bara att tiden ska gå snabbt tills dess. Jättesnabbt. Ångesten är total. Jävla mörker.

Imorgon ska jag till mitt ex i Uddevalla. Det är inte nån rebound-grej som tur är, är verkligen inte i skick för såna aktiviteter. Vi är vänner. Vi ses jättesällan eftersom han flytt landet och han känner mig. Det känns tryggt nu. Hans pappa har också posttraumatisk stress och han är väldigt förstående utan att man behöver förklara nåt. Vi ska kolla skräck, trygga serier och jag vet att han har planer på att truga i mig mat. Nej, jag är inte ett barn. Vuxna behöver också tröst.

Handlade för min guldbonus i H&M:s onlineshop. Det innebar att jag skulle betala 24 kronor själv, yay! För att göra det måste man ringa! H&M club samtidigt som man betalar. Vanliga rabattkoder anges i ett fält men på H&M går inte det. De är ålderdomliga som vanligt. Detta hade ju varit helt ok om de bara dragit 24 kr från mitt konto men istället reserverar de hela beloppet på mitt konto tills de skickat varorna. Hade jag vetat det hade jag naturligtvis inte använt bonuscheckarna där. Ligger alltså ute med 750 + 24 spänn tills de skickat varorna! Det har de gjort nu men inga pengar på kontot ännu…en stor aktör som H&M borde faan kunna komma på ett system där man slipper ligga ute med pengar som aldrig varit deras. Mycket onödigt och irriterande.

Har även dammsugit sängen och tvättat sängkappa och madrassfodral som krympte trots lägre temperatur. Jag till och med strök sängkappan.

Jag har bara gråtit 3 gånger idag.

Mitt liv just nu är så blaha. Har fått 3 erbjudanden om rebounds. Alltid något. Som tur är inte från exet. Då hade jag inte kunnat åka dit.

Spellista:

End of the world – Skeeter Davis

I wanna dance with somebody – Scott Matthew

Än brinner var våg – Staffan Percy

You don’t have to say you love me – Dusty Springfield

What’s a matter baby – Timi Yuro

Angel of the morning – Juice Newton

Vacker vid vatten – Maud Lindström

Better in time – Leona Lewis

Underneath your clothes – Shakira

Diamonds and rust – Joan Baez

What a wonderful world it would be – Sam Cooke

Making love out of nothing at all – Air supply

Long long time – Linda Ronstadt

Allt av Irma Thomas, särskilt Take a look

Varsågoda!

Jag ska sova nu. Försöker hoppas på en bra natt. Tänk om detta är natten jag får en god natt. Det har ju hänt förr. Jag vill inte drömma mardrömmar, om traumat eller mina mardrömsscenarier.

Men för dig är allt som vanligt

Idag är jag arg. Arg på sköterskan som ringde och gjorde mig ledsen. Ni vet när man hör att vårdpersonal har en färdig bild av en? Jag träffade min nya sköterska när jag var down and out. Jag var/är i en relation som inte alltid varit så bra för mig. Jag har i princip torterats av mardrömmar i mer än en månad och är på gränsen till sammanbrott. Galenskap. Jag överdriver tyvärr inte. Jag har verbaliserat detta tydligt för psykiatrin. Detta är inte ett normaltillstånd för mig. Jag har inte varit såhär dålig på väldigt lång tid. Jag har pratat om inläggning. Jag har också träffat en mängd behandlare under mina 15 minutes of fame i öppenvården och får ganska snabbt en bild av hur de tror jag fungerar och vad de kommer anse att jag behöver. Det låter kanske drygt. Som att jag dömer dem på förhand men det är en försiktighetsåtgärd. Psykiatrin kan min historia. De vet att jag har posttraumatisk stress på grund av utdragna övergrepp. De vet att min skolgång flackat, IG – MVG i en salig blandning och att en av anledningarna till det är ADHD och att jag har långa perioder av depression varvat med korta med hypomani på grund av Bipolär sjukdom. De vet att det är mina flashbacks av övergreppen, triggers, mitt undvikande beteenden till stor del beror på det och ångesten påverkar mig starkt idag, många år senare och det är mina svåraste funktionproblem. Jag har bara berättat tydligt(ish) om övergreppen för en handfull personer. Jag är vaksam. Jag måste vara det. Jag tänker inte slita och slänga med den mer. Därför förväntar jag att behandlaren läst lite om mig så jag slipper upprepa allt för nya människor. Det är smärtsamma minnen. Kom ifrån ämnet lite. Anyways, från början märkte jag att min vikt var ett problem. För honom. Jag vill inte väga mig eftersom jag direkt återfaller i ätstörningar. Jag har tillräckligt stora problem med att få i mig mat eftersom Ritalinet gör att jag förlorar aptiten. Alla 4 gånger vi setts har han sagt ”Och väga dig ville du inte…?” NÄ DET VILLE JAG INTE. En annan gång så lät det ”Man kan ju få andra problem också… hetsätning…Har du fått det?” Nej. Man kunde ju tro att ”Jag tycker mest det är jobbigt att få i mig mat, fått svårare att äta och tugga.” Är tydligt nog. Hur jag skulle kunna hetsäta då är en gåta för mig. Jag tror de flesta tjocka känt den där airen av lågmält ifrågasättande. Den som, om man skulle förklara för oinsatta, skulle te sig fånig eller få en att känna sig överspänd. Jag märker att han tror att jag är en passiv människa. Som är fast i gamla trauman, dåliga vanor och hjälplöshet. Jag är ingetdera. Jag gör yoga varje dag, jag pysslar när jag orkar, jag använder min stepmaskingrej. Jag försöker aktivera mig på lagom nivå. Något jag lärt mig SJÄLV. Jag är ingen passiv människa. Det säger jag inte för att bevisa min duglighet, jag berättar för att visa på att aktivitet ser olika ut vid olika perioder i mitt liv men att ovan nämnda saker är något som jag oftast håller fast vid, särskilt yogan.

Idag gick vi igenom lite vad mobila teamet antecknat under veckan de ringt mig. Jag berättar att jag ligger och vilar. Jag och min ”kille” eller vad faan vi är har som bekant en paus. Det tillsammans med mardrömmarna från helvetet är inte en god kombination av känslor och ångest. Det gör mig mekanisk. Jag får svårt att koordinera mina rörelser. Jag är svintrött, ledsen och rädd. Han säger att ”Ja, både du och jag vet ju att detta inte är hållbart i längden.” Observera, han är absolut inte otrevlig, dryg eller en dålig människa, det är inte det som det handlar om. Det är svårt att ange tonen i ett citat. Jag svarar ”JA??? Eller jag förstår inte?” Varenda människa vet att inaktivitet inte är bra i längden och jag förstod inte riktigt vad han menade, skulle jag vara aktiv när jag snorade och berättade att jag inte orkade ur sängen?  Han fortsätter att prata om att jag skulle må bättre av att göra något aktivt. Jag gillar ju att simma, det kanske är en bra avledande aktivitet? Nånstans där känner jag att jag tappar orken och förklarar vilka problemen är, det handlar om att jag ska ha ork att duscha, sminka mig för resan dit (ja, jag har smink på vägen dit/hem), hitta badkläderna, jag ska få i mig mat och helst kunna andas och inte hulkgråta under simningen. Jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna göra de mest basala sakerna i mitt tillstånd. Jag kan inte!!! ta mig till badhuset. Det är så oerhört frustrerande att vara psykiatriveteran. Varje halvår till eller från kommer en ny behandlare med sin egen universalmetod som oftast innebär nån form av clean body clear mind. Ät rätt, motionera och få i sig dagsljus. Jag har gått med på mycket. KBT-crap. Många metoder, ofta exponering för handlingar jag finner stressande. Det fungerar ett tag, sen drömmer jag mycket och får börja om. Jag har gjort så otroligt mycket som psykiatrin tror är bra för mig. Jag har följt 1000 råd. När tillåts jag känna vad som är bäst själv? Under all denna tid har jag nog aldrig fått vila på mina egna villkor. Psykologi är ingen exakt vetenskap. Vi vet det för alla människor är olika. Jag skiter i vilken typ av nya Mia Thörnblom-råd de vill ge mig, vet jag nånting så vet jag vad som inte fungerar för mig. Jag är inte negativ, jag är luttrad. Jag har för övrigt försökt simma hulkgråtandes och då ombes man av en generad badvakt att gå ur bassängen ”av hygieniska skäl”. Säg inte att jag inte försökt.

Jag är lite irriterad/ledsen/sårad på min vad det nu är också. Jag sitter här med mina känslor och kan inte hantera dem bra. Jag vill höra av mig. Nyss lyssnade jag av mina meddelanden och hörde ett från honom. Jag är nästan säker på att det är gammalt, är kass på att lyssna av meddelanden. Jag liksom frös. Blev torr i munnen och kall. Det gör ont. Vet inte hur jag hanterar detta. Jag veeeeet att alla är med om uppbrott av nåt slag men det var så längesen. Så längesen jag brydde mig om någon på det här viset. Jag saknar att säga godmorgon och godnatt. Att vara så synkad sexuellt. Jag saknar det redan! Trots att vi bara ses under de barnfria veckorna. Känner mig patetisk och ynklig och vill bara ligga naken hos honom. Vill inte tänka på att han kan träffa nån annan, nån bättre än mig. Vilket han kommer göra och är rädd att han berättar om nån ny när vi ses och låter glad och ljus på rösten. Eller att han är lågmäld ser sorgsen och medlidsam ut. Och jag kommer vara ensam igen. Jag vet att det jag skriver är känslor och inte absolut sanning. Han säger att jag betyder jättemycket för honom. Men när vi skildes åt åkte jag hem och grät. Fulgrät hulkgrät kippade efter andan-grät så fort jag kom in i mitt rum. Det gjorde i alla fall inte han. Det känns som att han är mer orolig för hur jag mår av detta än att han mår dåligt av situationen. Så jävla rädd att han bara gick med på paus för att lindra min reaktion. Denna klibbiga ångest. Känner mig orättvis och elak men jag saknar honom så. Han är så fin. Varför ska detta göra så ont.

PTSD yo!

Idag köpte jag (faux) päls på tygladan. Ska sy nåt gulligt. Har en massa projekt som borde startas upp, det vill säga små projekt aka jag ska sy en kjol till mig själv, mjukisdjur och en snuttefilt till en kompis. Lyckades våga mig in på Åhléns idag. Så fick köpt de där förbannade strumpbyxorna. Belönade mig med en prilla och en burk cola. Hade en perfekt ansikte-dag idag så jag fick tagit en masse bilder att spara till en regnig dag.

Men! Tänkte jag skulle förklara PTSD ur mitt perspektiv för det är ju därför jag är här. Om jag låter som att jag dumförklarar er så är det inte så, vill bara vara tydlig. (Om ni inte är asen i DN:s vett och etikettsspalt, då kan ni föreställa er mig kalla fram er en och en till en kateder och slår er på fingrarna med en metallinjal.)

Ok, enkelt förklarat så har man utsatts ett trauma, kan vara nästan vad som helst men de brukar säga att man utsatts för något som uppfattas av personen som ett allvarligt hot mot hens liv. Kan vara bilolyckor, naturkatastofer, övergrepp (jag), krig (min kompis Joe). För mig är det så att jag blivit mer känslosam, mer arg, ledsen, glad och så vidare. Jag har fått svårt att känna igen människors ansikten och minns dåligt i allmänhet. Mest är det att vissa dofter, vissa namn på saker, vissa samtalsämnen som när nån nämner obehagliga grejer och människoskrik kan trigga fram en panikattack. Det handlar om föremål som förekommit i mitt trauma. Precis som alla människor påminns jag ju om saker. Du ser ett halsband som du fått av farmor->Ser framför dig hur asken såg ut som smycket låg i->Tänker på farmor. Så funkar ju minnet. Men för mig blir det en felkoppling. Särskilt som att jag länge förnekat och tryckt undan traumat. De dyker upp ovälkomna och jag kan inte styra synen/känslan/minnet jag får. Det dyker upp minnesbilder av händelser som jag inte vet hur jag ska koppla ihop, det finns ingen tidsordning och det blir som ett slags pussel jag liksom inte. fattar. hur. jag. ska. lösa. Egentligen är det ju jättelogiskt. Det svåra för mig är att närma mig dessa minnen och sätta ord på vad jag utsatts för och det gör att det för mig blivit en väldigt långdragen sjukdom. Ungefär som att man kollar på en kass såpa i hundra år. MEN DET ÄR BARA DEN SOM GÅR PÅ TV! Fatta tragiken i att se repriser av Days of our lifes om och om och om igen i 10 år. Nä just det. Inte så jävla intressant längre.

I alla fall!!! Under panikattacken är jag inte närvarande, jag kan oftast inte röra mig och är okontaktbar. Oftast har jag inget minne av vad som har hänt och tappar tidsperspektivet, jag vet inte hur lång tid det gått. Jag kan bli hysterisk men oftast blir jag helt stel. Man kan säga att jag kan få 2 typer av panikattacker, en invärtes och en som syns utåt. Det är alltid värst när jag inte är hemma, det är inte direkt socialt accepterat att få en panikattack på stan ännu och det feltolkas nästintill alltid. (I would drape myself in velvet if it were socially acceptable!) Men ok! När jag får den där panikattacken är det nästan som att en film om mitt trauma spelas upp. Det är fruktansvärt obehagligt att inte ha kontroll över sina minnen! Tänk att det värsta du skulle kunna tänka dig spelas upp framför ögonen helt oförbrett och du blir oförmögen att tala och röra dig. Asjobbigt är det. En stor del av min ångest ligger i det, att jag inte kan styra när de kommer upp. Därför går en ganska stor del av min vardag åt till att planera hur och var jag ska gå för att det ska kännas smidigast att våga ta bussen och handla för att nämna ett exempel. Förut var det värre, då kunde jag inte ens gå ut själv. Jag hade alltid väldigt dåligt samvete för att jag hade ett sådant undvikande beteende men jag har försökt bli lite chill med det nu, jag gör så gott jag kan och så länge jag är förvissad om att det rör sig i någon riktning har jag en plan. Jag har sällan panikattacker numera. Oftast hemma. Jag hinner ofta avstyra panikattackerna nuförtiden, det är jätteskönt. Men bra är jag ju inte. Har svårt att se att jag kommer bli ”normal” nån gång i framtiden men bättre tror jag. Vill inte ha pepp här för jag struntar i om nån du känner mår toppen nu eller så.

Ibland tänker jag att det kommer bli svårt att hitta en man som orkar med detta här men sen tänker jag att Joe och hans fru varit gifta i 40+ år och om de klarar av att hantera det. Och jag är ung och vacker och mina bröst är fina. Observera, försöker inte förminska mina upplevelser, de är verkligen fruktansvärda och det finns tillfällen då jag helt seriöst tycker att lobotomi vore skönt. Och nej, det sa jag inte för att vara rolig. Tyvärr.

Jag har inget direkt något emot att prata om detta om det sker enskilt och jag mår relativt ok. Det jobbiga blir ju när nyfikna oinbjudet tycker det är ok att prata om vidriga grejer. Eller fråga intima detaljer om det. Eller se mig som informationsbank. Eller den där blicken en del får som att det är nån form av förstasidesstoff. Otroligt obehagligt! Hellre intima frågor än att känna sig som att nån tycker att det är så jävla spännande att träffa en sån som jag. Tycker det är lätt att prata allmänt om vad jag uppfattar händer i min hjärna än minnena som sådana. Det har jag terapin till.

Här är lite allmän info dårå.

Psykologiguiden

1177.se

Over and out!

 

Råd som trivialiserar depression

Triggervarning, beskrivning av depressionssymptom!

Jag hittade en kom ihåg-lista eller vad man ska kalla det på twitter om depression.

dep

Det är svårt att förklara på 140 tecken så here it is! Observera att jag använder mig av både fakta och anekdotisk bevisföring, ska försöka vara tydlig med vad som är vad i min text. Jag är ingen expert, jag har ingen universallösning. Jag vill bara förtydliga att jag anser att det kan vara farligt att förenkla såhär som det görs i kom ihåg-listan. Det kan lätt misstolkas som att positivt tänkande™ löser en depression. En depression kan vara dödlig. En sån här lista tror jag kan ge en alltför förenklad bild. Obs även att jag är medveten om att ni kanske kommer diskvalificera mina åsikter för att jag själv har delvis dålig erfarenhet av vård och då får ni väl göra det då, ja ä int bitter men det är viktigt och sorgligt att påpeka att vård ofta är bristfällig. Det är inte för att jag personligen har dåliga erfarenheter, det berättar både patienter och vårdgivare.

Är jag kritisk till allt på listan? Naturligtvis inte! Punkt 1, 2 och 5 är viktiga. Det jag anser är problematiskt är otydlighet och oförståelse för hur en depression yttrar sig.

Kan förklara lite basics för den som inte vet. En depression fungerar på olika sätt i olika personer. Men det finns ”kriterier” för vad som kallas depression. Det finns olika grader av depression, de flesta människor blir inte melankoliska. Mild, medelsvår och djup depression är vanligast. Jag antar eller kanske hoppas att listan ovan är utformad efter en mild depression.

Gränserna är suddiga och det är ju inte konstigt eftersom alla deprimerade fungerar och känner olika. Depressionen utlöses av olika saker, symptomen för en depression är inte tydliga. Det är inte lätt för en som aldrig varit drabbad av psykisk ohälsa tidigare att koppla fysiska symptom trötthet och orkeslöshet eller hjärtklappning (till exempel) till depression. Vet ni förresten vad inlärd hjälplöshet* är? (Läs ej om det om ni är känsliga för djurexperiment) Det är, enkelt förklarat (hoppas jag, jag är lite övertrött och kanske inte jättetydlig) när man blir apatisk eller svårt likgiltig för att man ställts inför hinder som man inte ser nån lösning på. Det är vanligt vid depression. Då kan saker som att ”vara ihärdig” vara en omöjlighet. Hur är man ens ihärdig och vad betyder det i sammanhanget depression? Att man aktivt ska delta i behandlingar? Ha en positiv attityd? Att man inte ska ta livet av sig? Jag säger inte att det är fel uttryckt (jo) men jag tycker att man ska fundera noga på såna formuleringar och vad det kan symbolisera. Jag förstår att ni tycker att jag drar det till sin spets nu men detta är viktigt!

Känner också lite irritation och ångest, jag kan bara se vårdsäljarens reaktion framför mig när man säger ”jag tror jag är deprimerad” och sen förklarar att man hört att man ska söka hjälp tidigt. Kan säga att med tanke på de allvarliga symptom som läkare hånlett åt så hyser jag inte den största tilltro till att de ska hjälpa i det läget. Det är också intressant att det i sammanhanget nämns att de flesta patienter kan med ”rätt” behandling bli friska. De gånger jag försökt förklara (försiktigt I might add) vad jag tror skulle vara direkt negativt för just mina symptom har jag blivit kallad negativ, jag har fått höra att jag inte vill bli frisk och det verkar handla om att de måste upprätthålla nån sorts yrkesstolthet för hur vore det om PATIENTEN VISSTE VAD SOM VAR BÄST FÖR HENNE SJÄLV, VÄRLDEN SKULLE GÅ UNDER. Detta hörs ofta även inom somatisk vård, den enda som vet nåt är läkaren själv och ve dig som vredgar herren ty du skall brinna. Jag skulle, om jag generaliserade, säga att att man har faktiskt har liten kontroll över sin behandling. Det säger jag inte för att ni ska få ångest utan för att det inte är ditt fel om om den där behandlingen inte funkar. Behandlaren styr behandlingen. Ekonomi, personlig och övergripande, styr behandlingen.

Precis som väldigt många andra hade jag noll och ingen möjlighet att själv ta kontakt med vården. Hur gör man då? Hur fixar man uppmaningen, ”sök hjälp tidigt” när det är ”be om hjälp” som ofta orsakar ångest? När det leder till mer ångest? En grej till, det är omöjligt att få hjälp på vissa platser i sverige vid vissa tider på året eller dygnet. Bara en sån sak.

pnv

”NU-sjukvårdens vuxenpsykiatriska öppenvårdsmottagning i Trollhättan utför så långt som möjligt utredning, behandling, vård och stöd i patientens närmiljö. Vi tillhandahåller specialistpsykiatrisk öppenvård för personer med allvarlig psykisk sjukdom/störning och har ambitionen att ha en god tillgänglighet för prioriterade grupper. Målgruppen är i första hand personer som har behov av psykiatrisk specialistvård för exempelvis svårare depressioner, affektiva tillstånd, svår personlighetsstörning, svåra ångesttillstånd, samt dubbeldiagnoser. Vård och behandling på mottagningen får man genom remiss från primärvården eller annan myndighet, eller genom att göra en egenanmälan.”

Märk väl hur många gånger de använder sig av ordet ”svår”. God tillgänglighet för prioriterade grupper. PÅ RIKTIGT. ”Om du upplever dig åsidosatt så beror det nog på att du inte tillhör våran extra specialsupergrupp som vi prioriterar här.” VAR TACKSAM. Detta är en öppenvårdsmottagning i en medelstor svensk stad och de ger intrycket av att vända sig till speciellt svårbehandlade psykiska sjukdomar. Hade jag läst det innan jag sökt mig dit hade mina besvär känts…menlösa. Hell, det gör jag nästan nu också trots att jag vet om min problematik! Ok, det var ett sidospår mer ger ändå en liten bild av hur prioriterade tidiga depressionssymptom lär vara.

 

Denna lista hade jag själv behövt läsa. Sen är det inte sagt att alla blir hjälpta av den för det:

 

   Kom ihåg-lista vid depression:

  • Du är viktig och behövs även om det inte känns så just nu.
  • Du är inte ensam! Många är och blir deprimerade i sitt liv.
  • Du har en sjukdom som ger för låg serotoninhalt i kroppen, du är inte svag.
  • Du kan få hjälp, medicin och/eller samtalsstöd och det är inget misslyckande.
  • Det är ok att gråta och vara ledsen, att inte känna så mycket eller att inte orka med vardagen. Det finns inget fel eller rätt.
  • Du får be människor i din omgivning om hjälp med svåra och enkla saker.
  • Du kan hitta info på 1177.se, vårdguiden.se, ringa sjukvårdsupplysningen eller psykakuten. Vårdcentralen brukar kunna hjälpa en vidare.
  • Du kan chatta med självmordsupplysningen.se om du har självmordstankar.
  • Försök att göra saker som får dig att må så bra som möjligt, skit i motions, kost eller sömnråd om du inte orkar eller tvärtom, spring, simma eller ha sex om du mår bra av det.

!

Om du vill läsa riktig information om depression rekommenderar jag att du noga kollar avsändaren. Ofta dyker reklam för terapeuters, psykologers och än värre, reklam för ej testade alternativa behandlingar som ofta kostar mycket pengar. Informationen kan vara felaktig eller skadlig. Detta tycker jag själv är bra och tydlig information men always room for improvement som de säger:

 

1177.se om depression

Wikipediaartikeln ”depression”

Självmordsupplysningen; chatta 19- 22, vardagar

 

Tänker skriva mer i ett annat inlägg för detta kan bli så långt så ni anar inte men detta visade väl ungefär vad jag hade invändningar emot och vad jag tycker är bättre.

* Inlärd hjälplöshet innebär INTE att det är något personen själv lärt sig, det är hjärnan som själv ”stänger av” vissa funktioner!

 

Go me, go me!

Ugh. Mår väl halvbra. På väg att bli sjuk, blev stungen av en geting i söndags så min hand och underarm har svullnat och jag mår dåligt på grund av break-ups. Är nöjd men såklart jobbigt ändå.

Hyser ju inga aggressiva känslor direkt förutom möjligen gällande det sista svaret eftersom det var mycket orättvist och personen tolkade in saker jag inte alls sagt eller menar. Det är dock trist att en benämns som kravfylld för att en bara inte accepterar det som erbjuds. En är ju 2 personer i en relation och när jag säger att jag förstår att en har olika prioriteringar och därför inte dömer personen menar jag det. Jag har ingen dold agenda. Jag är trött på att känna mig obetydlig bara. Betyder inte att jag inte tror personen bryr sig om mig alls.

Ska kurera mig med ingefärsvatten, försiktig yoga och raffaellobollar tänkte jag. Då mår jag alltid lite bättre. Vill simma men borde inte anstränga mig för mycket. Och det är kallt i vattnet nu. Och kan inte röra armen så mycket. 
I veckan ska jag träffa Sanna och sen fira Kattas födelsedag i efterskott. Ska bli fejnt.

Är ledsen över Robin Williams. Jag kände inget särskilt för honom men blir så fruktansvärt ledsen av självmord. Han hade ledsna ögon som Pats sa. Hoppas detta i alla fall leder till att man pratar öppnare om självmord. Man kan ju hoppas.

Är inte i form för att åka till Stockholm och träffa människor för projekt så vi får hoppas att det går över för detta börjar kännas stressigt det också. Är på vippen att vilja stänga in mig och pausa allt så nåt bra får hända.

Hey heeeeey

Försöker få upp energin. Vaknade med ont i hals, huvud och öron. Vet inte om jag börjar bli sjuk eller om jag snarkat, sovit med öppen mun eller nåt. Gissningsvis sjuk. Var rätt längesen nu, mars kanske?

Har gjort mest ingenting och hade mycket trevligt i torsdags. Har passat kattur och haft besök och varit ensam hemma. Såg en otäck men bra film som hette The caller, se den. Men har inte nerver att ta hand om levande varelser som jag inte kan kommunicera med. Ett tag går det bra men tolkar ju allt som att de för nån sorts dödskamp. Man lär väl sig men gud.

Idag ska jag träffa Agnes! Ska bli trevligt. Och i veckan kommer Sanna hem!!! Har längtat. Då ska vi hänga.

Detta var väl allt för idag. Hörs!