Posts from the ‘Jag dissar er’ Category

Jag minns alla gånger Paul Åkerlund förnekat Trollhättans segregation och orsak och hur han brukade tala om det. 

Jag gick i fackeltåg på minnesmanifestationen för Kronan på årsdagen, det är ett tag sen nu. Det var fint, jobbigt och gjorde mig arg. Paul Åkerlund talade, Fridolin talade. People with power. Det var ju som man kunde förvänta sig. Eller nä det var det inte! Jag förstår att alla ord låter ihåliga. Det går nog inte att som makthavare att hålla talet man skulle vilja. Att tala om det svåra och samtidigt hålla det hoppfullt. Men det går att nämna dådet för vad det var; Ett terrordåd med tydligt rasistiska motiv, det har vi vetat sen dag 1.

Det nämnde inte utbildningsministern. Faktum är att han överhuvudtaget inte nämnde ordet rasism. Det kändes så otroligt fel, det skavde hela tiden. Ni kan nog se talet nånstans. Hela tiden tänkte jag på det. När ska han säga nåt om att terrordådet mot en skola i ett av Sveriges mest segregerade invandrartäta områden var rasistiskt, att mördaren valde ut personer han inte ansåg ha lika stor rätt till Sverige som jag? (Skulle dock tro att det område som är mest segregerat i Trollhättan är Halvorstorp eftersom knappt några invandrarbor där men hey, vi går efter invandrartäthet som resten av Sverige.) Hela mitt liv har jag hört om Kronogården, mitt grannområde, som problemområde. Jag har gått till tandläkaren där, haft slöjd, sett sämsta barnfilmen known to man, Grodan Boll, jag har av kompisars föräldrar blivit varnad för att vara där på kvällen. Jag har hört de privilegierade eleverna på min bourgeoisie högstadieskola berätta att de åkt dit och bråkat. Man bråkar inte i borgerliga villakvarter nämligen, man åker och bråkar i ”slummen” (citat) nämligen. Rektorn på Kronan har gjort ett fantastiskt arbete, ett jättefint arbete.

Trollhättan som sådant har det inte. Hur kan landets utbildningsminister undvika att nämna rasism i sitt tal på en minnesmanifestation för offer för ett rasistdåd? Ett barn mördades!!! Att inte nämna rasism är att spotta på de barn som är rädda att de ska drabbas igen, att någon ska göra verklighet av hoten. Jag kan inte föreställa mig den känslan. Ingen hade tolkat ett tal innehållande ett erkännande av rasism som ett politiskt manifest utom de redan förtappade. Det hade betytt att han erkänt invånarnas oro för främlingsfientlighet, rasism och våld. Det har varit mycket oroligheter på Kronogården i år vilket har förklarats med att det är segregerat, hög arbetslöshet och yada yada yada. Av vissa invånare som att det är (invandrade) skitungar som ställer till och var är deras föräldrar? (Ja du, vet du vad din tonåring håller på med varje sekund förutsatt att du inte förföljer dem?) Men inte ett ord om att det kan bero på att Trollhättan sviker Kronogården och har gjort i decennier, inte ett ord om att kanske kanske är det oroligt för att för mindre än ett år sen mördades barn på en skola några meter bort. (Och nej, ökad polisbevakning är inte lika med trygghet.)

För några år sen ställde lokaltidningen frågor till bostadsbolag i Trollhättan. Eidar, Trollhättans kommunala bostadsbolag sa att de tycker människor som liknar varandra passar i samma område. Pause for reaction. Fram tills för kanske 5-10 år sen bodde väldigt få invandrare i mitt område trots liknande hyror. På Kronogården är andelen hög trots att det inte var jätteskillnad i standard och hyra i områdena tidigare. Det är ytterst talande, oavsett om Eidar försöker intala sig att det inte stämmer. Nog om det. (Men ska gräva fram intervjun på bibblan så ni får läsa!)

Jag kände mig hoppfull av att höra rektorns, Nazir Amsos brorsons och Lavin Eskandars mammas tal. Av att höra Lavins bror sjunga för Lavin och slutföra hans skiva. Jag önskar att Åkerlunds tal om att se framåt inte innebär att vi kommer glömma att vi bor i en stad med en historia av rasism. Moskén brann och nynazister härjade på 90-talet, jag minns den rädslan. Att minnas detta och se kopplingen innebär inte att man hatar Trollhättan. Det innebär att kunna identifiera mönster, ergo; Att vara människa!!!

Lavins mamma sa det så bra; Lavin var född i Sverige, han talade flytande svenska, han filmade på svenska, sjöng på svenska, drömde på svenska, han hade svenska kompisar, han blev dödad på grund av sin hudfärg. Inte för att han inte ”anpassat sig till samhället” (citat från min släkting angående varför rasistiska dåd ökat.) Inget annat. Det hade behövts höras från politikerna. Att en familjemedlem skickade blommor till gärningsmannens familj är nog det vackraste handling jag hört. 

Jag hoppas att människor förstår att känslor av hopplöshet hos befolkningen är lika viktiga att lyssna på som hyllningar. Att Kronogårdsbornas rädsla, ilska och vanmakt beror på något! Ingen kastar sten och bränner bilar utan anledning. Det är ett resultat av ignoransen Trollhättan visat området Kronogården. I en stad med ett rasistiskt förflutet, där ungdomsarbetslösheten ligger på nästan 30% är det förståeligt att människor känner hopplöshet.

Lavins mamma sa att rasismen dödade Lavin. Hon sa också att detta inte är Sverige. Precis så. Att hon i talet påtalade ett stort samhällsproblem gjorde inte att hon föraktar befolkningen. Så varför varför varför kunde inte Paul Åkerlund eller Gustav Fridolin gjort så? Det var ingen tillfällighet att skolterroristen åkte till Kronan för att mörda barn med invandrarbakgrund. Om Trollhättan inte varit så segregerat hade han nämligen aldrig vetat vart han skulle åka.

ACAB, vår kränkta befolkning och YB Södermalm.

Sverige – de lättkränktas land är devisen idag. Vi visste det hörni. I onsdags twittrade kontot YB Södermalm ut en bild på en ”lättkränkthetsrapport”. En fånig liten låtsasrapport att fylla i. Här är den.

acab

Då blev folk upprörda. Är det detta polisen ska syssla med undrar några. Svaret kommer snabbt; De är lättkränkta. (De vill ha tutte?). Jag ska väl inte ens kommentera den låga nivån på detta, eller det klart jag ska! All cops are bastards, pubertala bastards. (Obs, skämt, skratta nu!) Krister Thelin, före detta domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, hör och häpna talar mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och integritetsskydd och gnälliga människor som måste växa upp.(Sic!)

Han babblar vidare om vad som är normkritik, varför det är fjantigt, att människor stör sig på polisernas tweet för att de inte vill blir emotsagda (really honey, really?), näthat är löjligt för det går emot FN:s nya förslag på förändringar utan att närmare gå in på vad han tror att näthat är.

Nu är det inte riktigt detta människor jag sett kritiserar men Thelin fortsätter vidare på det spåret, förslag på inskränkningar i förtalsbrott och så vidare, och så vidare. Fruktansvärt ointressant i just denna fråga, annars mycket intressant. De flesta jag sett som kritiserat tweeten ifrågasätter om polisers personliga uppfattningar verkligen ska presenteras på YB Södermalms twitterkonto.

Mitt jävligt stora problem med polisers involvering i sociala medier är att de ALLTID (om de blir kritiserade) ”inte representerar poliskårens åsikter”. Nähä? Då kan man ju fundera på varför dessa enskilda poliser inte skaffar ett personligt twitterkonto. Jag skulle tro att svaret ligger i dessa enskilda polisers mediakåthet. De når inte en lika stor publik. De tar sig rätten att raljera kring, och ifrågasätta människors upplevelser av ”kränkhet” och får retweets, high fives och blodet pumpas taktfast ut i deras erigerade organ av varierande storlek. Bildligt talat. Ligger det verkligen i polisens intresse att sammankopplas och underhålla dessa enskilda polisers social media-runkning? Jag måste säga att det åtminstone inte gagnar dem.

Ovanstående lättkränkthetsrapport handlar inte det minsta om lag och ordning eller om myndighetsutövande, det handlar om en (politisk) inställning, att svenskar gnäller och gnyr. Om ”skämtet” (det vet vi väl alla att om nån säger att det var ett skämt är det ok) anspelar på anmälningar de tycker är fåniga är det allvarligt. För vad är skämt och vad är det inte? Vem bestämmer det? Inte jag, inte du, inte YB Södermalmspolisen och inte Krister Thelin.

Så kära enskilda poliser! Ett bra tips för att hjälpa till att öka förtroendet för poliskåren som sådan är att skaffa privata twitterkonton att high fiveas på, inte länka till polisens officiella site, problemet är att ni får färre likes och retweets. Hurts, doesn’t it? För det hjälper inte att ni luftar era personliga åsikter om vad som är en kränkning eller inte. DET HANDLAR FÖR FAAN INTE OM POLISERNA BEGÅR ETT BROTT ELLER INTE när de publicerar pubertala skämt, det handlar om anseende, ett anseende i kris. Och om de har nåt intresse i det alls är det klokt att undvika liknande tönterier på ett konto som så nära kopplas till polisen. Jag vet naturligtvis att jag anses som en av de där lättkränkta, att jag borde fylla i rapporten och det kanske jag gör. Kanske startar jag en folkrörelse där jag massproducerar lättkränkthetsrapporten och vi lämnar in rapport efter rapport. Det kanske jag tycker är kul. Ett skämt. Och glöm inte att ni måste skratta. För jag sa att det var ett skämt.

 

 

 

Nu drevar vi va? Om handskakning och integritet

Tydligen har det visat sig att beröring medelst händer är det största beviset på jämställdhet mellan könen i Sverige. Detta demonstrerar Stefan Löfvén och Anna Kindberg Batra genom att ta i hand i riksdagen som ett stort fuck you-finger rakt i ansiktet på Yasri Kahn. Ok. Skulle jag bli glad om en man inte tog emot min utsträckta hand? Nej. Inte om han förklarade att det var för att jag var oren MEN DET HÄNDE ALDRIG HÄR!!! Det som hände var att Yasri Kahn med sin hand på bröstet och en lätt bugning förklarade att han inte tar kvinnor i hand för att det var en intim handling. (Ni ser detta cirka 1 minut och 30 sekunder in i klippet.) Det är faan nåt helt annat. Han hälsade, han vill bara inte ta i henne, för att (vi tar det igen;) han anser det vara en intim handling.

Genast hugger hungriga journalister på detta. För det verkar som att de är utsvultna, de vädrar nu, som hundar, så fort minsta Miljöpartiskandaaaal viskas. Vänligen notera; Miljöpartiet är inte mitt parti så jag har inga som helst känslor för dem. Jo, de är i mångt och mycket borgare och jag gillar inte borgare. Fick kritik för min åsikt nånstans och den  reducerades till att jag vill knulla araber. Jag förstår inte riktigt poängen men ja ja, så brukar det låta hos antifems och rasistvider.

Jag förstår det oerhört komplexa i att låta en människa ska få sätta sina egna gränser och ha rätten till den egna kroppen, det måste vara jätteprovocerande. Nu är det ett vanligt grepp (heheh) i Sverige att handhälsa och man gör det i princip alla sammanhang vilket kan komplicera saker såklart men vadan paniken? Tvingar ni era barn att ta i eller krama andra eller? Lär ni dem att andra har rätt till deras kropp? Sorry men i så fall är ni sjuka i huvudet.

Saker jag provoceras av (i urval):

  • Att kvinnor utsätts för mäns våld.
  • Att kvinnor ständigt diskrimineras.
  • Att jag inte kan gå på krogen i urringat eller målade läppar utan att få kommentarer från män som vill ta på mina bröst eller att jag ska suga av dem.
  • Att folk frågar om det var invandrare som utsatte mig för övergrepp.
  • Att kvinnor tjänar mindre än män för lika arbete.
  • Att jag blir slutshamad.
  • Att män beter sig som as mot mig på grund av mitt kön.
  • När Soldiers of Odin påstår sig skydda kvinnor men håller ett gevärssikte mot feministers ansikte och anser att jag ska bli utsatt för övergrepp för att jag inte stöttar deras tillvägagångssätt.*
  • När Joakim LaMotte säger att han gjort mer för jämställdheten i Sverige än vad feminister gjort på 10 år.

Jag kan fortsätta i evighet, ni fattar det va? Debatten fortsätter i SVT där något annat, i mitt tycke helt annan typ av diskriminering och rasism. Alice Teodorescu säger som svar på frågan varför [handslaget] blivit en så stor fråga (cirka 21 minuter och 30 sekunder in i klippet); ”Jag tror det blivit en stor fråga därför att den fokuserar på en aspekt av mångkulturen som vi i Sverige undvikit att prata om ganska länge. Det har talats om att vi får ett tillflöde av kebabställen och pizzerior men vi pratar inte om de värderingskonflikter som kan följa när olika kulturer under en kort tid ska samsas.”

Jaw. Dropped.

Ännu en gång blir muslimer pizza- och/eller kebabbagare. Är det det vi pratar om i Sverige? Att mångkultur är matkultur? Är detta på riktigt? Jag kan INTE förstå hur en sån här sak kan få stå icke ifrågasatt om än i en minidebatt i Aktuellt.

Ok. Så, ska vi ta det här med religionsfrihet också? För det har gastats om det. Religionsfriheten står i Regeringsformen och jag tror vi alla kan googla oss dit. Vad jag tycker man ska fråga sig är detta som står så fint uttryckt på Wikipedia;

Är begränsningen legitim? Europakonventionen ger följande ramverk för bedömning av om en begränsning är legitim: Artikel 9: Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Frågan är alltså inte om en begränsning är önskvärd, utan om den är nödvändig och föreskriven i lag. Dessutom innebär skyddet för religionsfriheten ett förbud mot bestämmelser som uttryckligen riktar sig mot någon viss religionsutövning eller som uppenbart syftar till att motverka en viss religiös åskådning.

Följande frågor kan ställas i relation till en möjlig begränsning i trosutövningen:

På vilket sätt och till vilken grad hotar beteendet som ska begränsas den allmänna säkerheten, ordningen, hälsan eller moralen? Vilket underlag finns för att bedöma detta?På vilket sätt och till vilken grad hotar beteendet som ska begränsas andra personers fri- och rättigheter? Vilket underlag finns för att bedöma detta? • Är den föreslagna begränsningen proportionerlig i förhållande till hotet? • Om syftet är att skydda andra personers fri- och rättigheter, hur effektiv kommer den föreslagna begränsningen vara för att uppfylla det syftet? Finns det andra metoder som är mer effektiva eller som inte innebär en begränsning av medborgarnas frihet? Vilken erfarenhet finns i andra länder? • Är begränsningen diskriminerande mot en viss trosuppfatting eller religion eller gäller det alla?”

Jag har kursiverat. Nej, ett uteblivet handslag må inte vara önskvärt för alla människor i Sverige men är det värt ett intrång i grundlagen? Det måste vara nej. Det finns saker som inte räknas till religionsfriheten. Till exempel att få vilket jobb som helst. En sjuksköterska fick inte arbeta som barnmorska i Jönköpings län eftersom hon vägrade att utföra aborter som var emot hennes kristna tro. Där är kvinnors säkerhet och trygghet viktigare än hennes religiösa övertygelse. Vi får helt enkelt hålla tummarna för att Yasri Kahn inte söker jobb som handskakare.

 

 

* Soldiers of Idun are coming for you, mark my words. MMA-tränade och allt.

Identitetspolitik, Lena Mellin och Aida Hadzialic

Såååå. Har läst om utspelet från gymnasieministern om problemen med ”identitetspolitiken” [insert ljud av chockad publik] som enligt uppgift är så dålig för vänstern att en sosse pratar klass. Mycket ska man höra innan öronen trillar av, en nutida sosse som pratar klass! tänkte jag. Bara att vi pratar hudfärg i vänstern är fel. (Sic!) En arbetslös ung man på landsbygden som inte klarar skolan är lika viktig som en kille i förorten, vi måste ha kvar klassanalysen säger Hadzialic. Vem har nånsin sagt nåt annat?! Där hade debatten kunnat ta slut. Men det händer aldrig. Denna ensidiga debatt som förs på ledarsidor får istället exemplifiera exakt hur man skapar en storm i ett vattenglas och skapar ordentliga slitningar inom politiska rörelser.

Lena Mellin menar att utspelet är onödigt och att det är inget gemene man vet vad det är eller ens bryr sig om. Enligt Mellin innebär begreppet identitetspolitik att män inte får uttala sig i jämställdhetsdebatten för de har aldrig upplevt hur det är att vara kvinna. Och att Hanif Bali som kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn och har andra åsikter (än vem???) om asylpolitiken hindras av identitetspolitiken. Om det fanns ett bättre tillfälle att använda sig av uttrycket ”som faan läser bibeln” har det inte hänt ännu.

Så nedvärderar en politisk kommentator på en av sveriges största medieplattformar en ung kvinnlig minister och hela svenska folket! med att hävda att åsikt är allt, insikt är inget. Att den inrikespolitiska kommentatorn på en av Sveriges största kvällstidningar underlåter sig att utveckla vad som står under identitetspolitik på Wikipedia säger mer än något annat:

”Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper. Exempel på sådana samhällsgrupper är sådana som baseras på ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur. Samtliga medlemmar av sådana grupper ägnar sig inte nödvändigtvis åt identitetspolitik.”

Jag skulle kunna raljera om detta tills jag dog lycklig i min säng med snus under läppen men är inte färdig. Det är inte bara arrogant utan oärligt av Lena Mellin att förlöjliga ett begrepp på detta vis. Det är det gamla vanliga; Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Nej, jag anspelar inte på Lena Mellins ålder. Mina föräldrar kan utan problem ta till sig nya influenser och uttryck och de är äldre än Mellin. Betyder det att man behöver omfamna dem? Absolut inte! Men det är lättare än man tror att tänka ett extra varv utan att man blarrar ut en text
som river upp snarare än lappar ihop en  vänsterrörelse som tydligen är i kris.

Såhär enkelt är det för mig: Om jag vill bilda mig en åsikt om hur det är att vara ensamkommande flyktingbarn tar jag reda på hur regler ser ut, hur staten begränsar deras rättigheter de har enligt FN:s barnkonvention och först och inte sist! Försöker kommunicera med ett  ensamkommande flyktingbarn. Jag sätter mig inte i en tv-soffa och pratar över huvudet om de stackars barnen som har det så dåligt. Jag ger dem tolkningsföreträde, jag försöker låta dem komma till tals. Detta är naturligtvis inte applicerbart (men önskvärt!) på varenda problem eller politisk fråga i det svenska samhället. Men lyssna för i helvete på människor som drabbas av diverse problem. Kalla mig idealist men jag trodde det var det journalister ofta ägnar sig åt, att se och tolka frågor på individnivå och samhällsnivå. Men jag kanske ska läsa vad det står i Nationalencyklopedin.

Tänker hon ta detta längre undrar ni? Oh ja! Jag tänker också säga att jag inte kan minnas senast en medelålders kvinna försvarade mig. Förlöjligad – hela tiden. Jag har skrivit frågor till journalister förut. Först letar de upp eventuella stavfel i min text, sen kommenterar de raljant hur jag formulerar mig och avfärdar mig med ”när du blivit äldre…/mer bildad/är friskare…”.

Att sossar pratar klass är för övrigt så hårresande att jag baxnar. De vill inte ens ha vänsterpartiet i regeringen! De vill att vi ska stödja dem i deras åsikter men nåde oss och smäll på fingrarna om vi skulle komma med egna idéer! Då söndrar vi vänstern.

Det enda svaret jag fått när jag ifrågasatt vissa kvinnor på höga positioner är att jag är osysterlig, dum eller obildad. Det är så gement att det egentligen inte borde bemödas med ett svar men here it is; Jag är ingens jävla syster så länge det betyder att jag enbart får existera om jag bekräftar deras åsikter. Ingens!

Identitetspolitik behövs, jag som kvinna, 32, psykiskt sjuk och sjukskriven vill till exempel inte företrädas av Lena Mellin & co, oavsett om vi delar åsikter eller ej. Jag vill företrädas av någon som inte talar om mig utan FÖR mig. Jag vet inte hur det är att vara politisk kommentator på Aftonbladet, därför kan jag inte uttala mig om det. Att ta hänsyn till individuella erfarenheter betyder inte att man inte är vänster, det betyder att man tar hänsyn till individuella erfarenheter. OCH är vänster. Motsättningar inom rörelser  kommenteras sällan bara utan skapas snarare, av människor på maktpositioner. Det lyckas Lena Mellin och Hadzialic utmärkt med.

Skulle detta ses som raljant; What goes around comes around, bitches.

Hatchetface…out!!!

Men för dig är allt som vanligt

Idag är jag arg. Arg på sköterskan som ringde och gjorde mig ledsen. Ni vet när man hör att vårdpersonal har en färdig bild av en? Jag träffade min nya sköterska när jag var down and out. Jag var/är i en relation som inte alltid varit så bra för mig. Jag har i princip torterats av mardrömmar i mer än en månad och är på gränsen till sammanbrott. Galenskap. Jag överdriver tyvärr inte. Jag har verbaliserat detta tydligt för psykiatrin. Detta är inte ett normaltillstånd för mig. Jag har inte varit såhär dålig på väldigt lång tid. Jag har pratat om inläggning. Jag har också träffat en mängd behandlare under mina 15 minutes of fame i öppenvården och får ganska snabbt en bild av hur de tror jag fungerar och vad de kommer anse att jag behöver. Det låter kanske drygt. Som att jag dömer dem på förhand men det är en försiktighetsåtgärd. Psykiatrin kan min historia. De vet att jag har posttraumatisk stress på grund av utdragna övergrepp. De vet att min skolgång flackat, IG – MVG i en salig blandning och att en av anledningarna till det är ADHD och att jag har långa perioder av depression varvat med korta med hypomani på grund av Bipolär sjukdom. De vet att det är mina flashbacks av övergreppen, triggers, mitt undvikande beteenden till stor del beror på det och ångesten påverkar mig starkt idag, många år senare och det är mina svåraste funktionproblem. Jag har bara berättat tydligt(ish) om övergreppen för en handfull personer. Jag är vaksam. Jag måste vara det. Jag tänker inte slita och slänga med den mer. Därför förväntar jag att behandlaren läst lite om mig så jag slipper upprepa allt för nya människor. Det är smärtsamma minnen. Kom ifrån ämnet lite. Anyways, från början märkte jag att min vikt var ett problem. För honom. Jag vill inte väga mig eftersom jag direkt återfaller i ätstörningar. Jag har tillräckligt stora problem med att få i mig mat eftersom Ritalinet gör att jag förlorar aptiten. Alla 4 gånger vi setts har han sagt ”Och väga dig ville du inte…?” NÄ DET VILLE JAG INTE. En annan gång så lät det ”Man kan ju få andra problem också… hetsätning…Har du fått det?” Nej. Man kunde ju tro att ”Jag tycker mest det är jobbigt att få i mig mat, fått svårare att äta och tugga.” Är tydligt nog. Hur jag skulle kunna hetsäta då är en gåta för mig. Jag tror de flesta tjocka känt den där airen av lågmält ifrågasättande. Den som, om man skulle förklara för oinsatta, skulle te sig fånig eller få en att känna sig överspänd. Jag märker att han tror att jag är en passiv människa. Som är fast i gamla trauman, dåliga vanor och hjälplöshet. Jag är ingetdera. Jag gör yoga varje dag, jag pysslar när jag orkar, jag använder min stepmaskingrej. Jag försöker aktivera mig på lagom nivå. Något jag lärt mig SJÄLV. Jag är ingen passiv människa. Det säger jag inte för att bevisa min duglighet, jag berättar för att visa på att aktivitet ser olika ut vid olika perioder i mitt liv men att ovan nämnda saker är något som jag oftast håller fast vid, särskilt yogan.

Idag gick vi igenom lite vad mobila teamet antecknat under veckan de ringt mig. Jag berättar att jag ligger och vilar. Jag och min ”kille” eller vad faan vi är har som bekant en paus. Det tillsammans med mardrömmarna från helvetet är inte en god kombination av känslor och ångest. Det gör mig mekanisk. Jag får svårt att koordinera mina rörelser. Jag är svintrött, ledsen och rädd. Han säger att ”Ja, både du och jag vet ju att detta inte är hållbart i längden.” Observera, han är absolut inte otrevlig, dryg eller en dålig människa, det är inte det som det handlar om. Det är svårt att ange tonen i ett citat. Jag svarar ”JA??? Eller jag förstår inte?” Varenda människa vet att inaktivitet inte är bra i längden och jag förstod inte riktigt vad han menade, skulle jag vara aktiv när jag snorade och berättade att jag inte orkade ur sängen?  Han fortsätter att prata om att jag skulle må bättre av att göra något aktivt. Jag gillar ju att simma, det kanske är en bra avledande aktivitet? Nånstans där känner jag att jag tappar orken och förklarar vilka problemen är, det handlar om att jag ska ha ork att duscha, sminka mig för resan dit (ja, jag har smink på vägen dit/hem), hitta badkläderna, jag ska få i mig mat och helst kunna andas och inte hulkgråta under simningen. Jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna göra de mest basala sakerna i mitt tillstånd. Jag kan inte!!! ta mig till badhuset. Det är så oerhört frustrerande att vara psykiatriveteran. Varje halvår till eller från kommer en ny behandlare med sin egen universalmetod som oftast innebär nån form av clean body clear mind. Ät rätt, motionera och få i sig dagsljus. Jag har gått med på mycket. KBT-crap. Många metoder, ofta exponering för handlingar jag finner stressande. Det fungerar ett tag, sen drömmer jag mycket och får börja om. Jag har gjort så otroligt mycket som psykiatrin tror är bra för mig. Jag har följt 1000 råd. När tillåts jag känna vad som är bäst själv? Under all denna tid har jag nog aldrig fått vila på mina egna villkor. Psykologi är ingen exakt vetenskap. Vi vet det för alla människor är olika. Jag skiter i vilken typ av nya Mia Thörnblom-råd de vill ge mig, vet jag nånting så vet jag vad som inte fungerar för mig. Jag är inte negativ, jag är luttrad. Jag har för övrigt försökt simma hulkgråtandes och då ombes man av en generad badvakt att gå ur bassängen ”av hygieniska skäl”. Säg inte att jag inte försökt.

Jag är lite irriterad/ledsen/sårad på min vad det nu är också. Jag sitter här med mina känslor och kan inte hantera dem bra. Jag vill höra av mig. Nyss lyssnade jag av mina meddelanden och hörde ett från honom. Jag är nästan säker på att det är gammalt, är kass på att lyssna av meddelanden. Jag liksom frös. Blev torr i munnen och kall. Det gör ont. Vet inte hur jag hanterar detta. Jag veeeeet att alla är med om uppbrott av nåt slag men det var så längesen. Så längesen jag brydde mig om någon på det här viset. Jag saknar att säga godmorgon och godnatt. Att vara så synkad sexuellt. Jag saknar det redan! Trots att vi bara ses under de barnfria veckorna. Känner mig patetisk och ynklig och vill bara ligga naken hos honom. Vill inte tänka på att han kan träffa nån annan, nån bättre än mig. Vilket han kommer göra och är rädd att han berättar om nån ny när vi ses och låter glad och ljus på rösten. Eller att han är lågmäld ser sorgsen och medlidsam ut. Och jag kommer vara ensam igen. Jag vet att det jag skriver är känslor och inte absolut sanning. Han säger att jag betyder jättemycket för honom. Men när vi skildes åt åkte jag hem och grät. Fulgrät hulkgrät kippade efter andan-grät så fort jag kom in i mitt rum. Det gjorde i alla fall inte han. Det känns som att han är mer orolig för hur jag mår av detta än att han mår dåligt av situationen. Så jävla rädd att han bara gick med på paus för att lindra min reaktion. Denna klibbiga ångest. Känner mig orättvis och elak men jag saknar honom så. Han är så fin. Varför ska detta göra så ont.

I’m old enough to face the dawn

Nu är jag hemma från Ivan. Paus till 17 mars. Vi ska inte prata förrän då. Från imorgon. Det känns så väldigt konstigt. Jag har pratat med honom nästan varje dag sen vi sågs för första gången och det var i maj. Jag är oerhört ledsen och förvirrad av diverse anledningar som jag inte orkar dra här men detta är stort. Inte bara för att jag har haft min värsta ptsd-period på länge utan för att han betyder så otroligt mycket.

Jag kommer sakna att säga godmorgon och godnatt varje kväll. Laga mat medan han jobbar. Ha det bästa sexet i mitt liv. Berätta om mystiska podcasts. Smeka hans mjuka hår. Se hans blick när jag klär av mig. Vara överens politiskt men dela nya perspektiv. Göra saker till hans barn. Digga. Se små hårsnoddar för tunt barnhår lite varsomhelst. Höra roliga saker om hans jobb. Känna hans doft i sängen och på min hud. Skötbordet. Höra hans långa funderingar kring saker och ting. Greja hos honom. Sexet. Vakna till av en tröstande hand på mitt bröst. Höra om korkade kollegor. Sveriges regenter. Se fina bilder på hans fina barn. Höra hur stolt han är över dem. Trösta honom när han är nere och ledsen. Sexet. Få frågan om vilken glass jag vill ha från affären. Se våra serier. Viljan att ligga med honom så fort jag ser honom. Tröstande ord när jag har ångest och är ledsen. Sova ihop. Jag vill vara vän med honom. Jag hoppas det går. Innerligt. Jag vill inte förlora min vän också.

Vad händer mera? Jag får sånt enormt fint stöd av människor överallt. Jag har fina vänner. Fina instagramföljare. Jag har stöd från mobila teamet. De ringer varje kväll. Min syster ringde förut. Vän kommer hem nästa vecka. Jag längtar. Har inte träffat honom på ett halvår eller nåt. Konstigt. Jag ser fram emot det mycket.

Detta är inte det värsta som kan hända. Jag har varit med om så vidriga grejer, jag vet vad verklig sorg är. Jag går hellre ensam livet ut än är med om det igen. Det skrev jag förresten om i ett brev jag gav honom. Det kändes skönt att dela med sig av trots vår paus. Han skulle läsa det igen. Det känns bra. Det var i alla fall inte 18 pages FRONT AND BACK! men det stod om allt jag kom på.

Jag ska skriva lite varje dag. Om hur jag känner kring detta. För mig själv, på papper. Tänk vad livet kan ändras. Ögonen svider. Är inte hungrig alls. Oroväckande.

Saker att hålla koll på nu: Ätandet. Har bett om naturdiet-shakes. Inte för bantande naturligtvis utan för att se till att jag får i mig något.
Mardrömmarna. Om de förändras eller så.  Vara stenhård mot mig själv och be om att bli inlagd om jag blir mycket sämre/får självmordstankar. Hindra mig själv från att messa honom på fyllan. Höra av mig till honom om nåt allvarligt. Försöka andas utomhusluft varje dag om än bara på balkongen. Kanske komma iväg till badhuset nån dag. Vatten och klor hjälper. Tänk om jag haft en egen bassäng. Fantastiskt. Jag är ingen människa, jag är en vattennymf. Vi trivs inte här. Tänker inte ha sex med nån, det är jag för bräcklig för. Vill inte ligga med nån heller.

Nu är jag visserligen groggy på grund av lugnande men jag vill försöka göra en sak per dag, hur liten den än är. Ta mig inte för att vara positiv nu, jag kan hata allt imorgon. Hata. Jag vill så gärna ligga med honom nu. Men det funkar inte riktigt så.

Hatchetface ryar lite om rasism

Jag återvänder med att slå in lite öppna dörrar med frågeställningar såsom ”Är sverigedemokrater de mest förslagna och vidrigaste inavlade asen som nu lever i Sverige?”. Svar; (rungande) JAAAAA! Var jag tillräckligt icke pk nu era SD-vider?

Svar nej.

Det var tydligen Sverigedemokrater, de där människorna som fotats med jackor med Sverigedemokrat-loggan i all sin vämjeliga prakt vid ett flyktingläger i Grekland. Vem hade kunnat ana! Vi kan prata om andra partiers rasism till döddagar (och det gör jag so don’t bother) men SD har få hämningar i sina ömmande skor.

(Enligt säkra källor är för övrigt skor en av de största orsakerna till mänsklig ondska. Vad har nazister på sig? Kängor? Vad hade Hitler? Kängor. Mhm.)

Jag har väldigt lite till övers för människor som skriver flygblad och säger att de talar för mig. Särskilt när de ljuger såhär oerhört. Till exempel påstår de att Niqab och halal-slakt kommer att förbjudas. Gnägg gnägg. De påstår vidare att flyktingarna kommer skickas tillbaka, när de ifrågasätts svarar de (på riktigt) ”– Nej, men på ett begränsat utrymme på ett A5-ark finns det inte plats för alla eventualiteter.”

Vad svarar de när DN:s reporter frågar varför de undertecknar med Schwedische volk? Detta:

”– Merparten av det som står är saker som antingen en majoritet av de politiska partierna eller en stor del av svenskarna står bakom. Det handlar om att informera om vilken typ av samhälle Sverige är. Att det är ett västerländskt samhälle med vissa normer.”

Tillåt mig att dramatiskt sucka samt kräkas i kubik. Vad har vi för normer dårå? Vad har vi för kultur som gör det omöjligt att följa om du bär Niqab! Detta tjat om normer och kultur. Det är allt jag hör. De har en osund fixering vid det ordet. Kan inte hjälpa att dra mig till minnes citatet ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver.” Nä, en majoritet av Sveriges befolkning står inte bakom er.

Om inte ni fattat det så gäller det att sätta ner foten NU. Pratar vi mer om faran med politiska utspel där samhällsgrupper kallas dränerande, utsugande, parasiterande när en terrorist går in på en skola och mördar barn? På ledarsidan i Aftonbladet månne? Några briljerar på DN. Men nu har det svalnat, 2 veckor tog det. Nyhetens behag och all that jazz.

Aftonbladet frågade utländska medier om deras syn på sveriges flyktingpolitik. Finns det något ängsligare än detta?! ”Vad tycker niiiiiii? Vad vill ni att vi ska göra?” ekar det lite tyst i bakgrunden. Vad vill JAAAAG göra? Varför frågar ingen MIG? Har haft en släng hybris denna vecka, fråga mig! Alla bör ta av sig skorna först och främst.

Jag vill att Sverige tar emot människor i behov av skydd. Just nu behöver många människor skydd, därför bör vi höja skatten omgående. Men när Aftonbladet, moderater med flera kallar 50 kr i skattehöjning för ”chockhöjning” verkar det segt. Men förstår ni, 50 kr är bara cirka 3 chipspåsar! Ponerat att du väljer OLW och inte skaldjurschips med smak av svensk skärgårdssommar 1938 dårå.

Och sno för i helvette inte den chipssorten nu för den ska jag lansera.

Och nu, som vid liknande inlägg, får jag kanske en kommentar där jag blir hotad med det ena övergreppet efter det andra, bespara mig! Det får mig liksom inte vänligare inställd till rasister. Kontraproduktivt alltså. Här kommer annat:

12189650_10153555400840804_7860105416499729803_n

SD:s kommentarer till felaktigheterna i flygbladet.