Posts from the ‘Jag har sorg’ Category

Hey gurl!

Imorse vaknade jag mitt i en mardröm. Jag hade mensvärk och bröstet var ihopsnört. Som när man ramlat och all luft försvunnit ur lungorna. Jag kom ihåg hur jag hölls fast mot grus och stenar. Hur jag väntade på nästa gång. Hur jag försökte dölja allt. Alla sorger i mitt bröst. De läckte ut över min vän som tog emot så länge.

Ändå tvivlar jag på mig själv. Ändå låtsas jag så ofta att allt är normalt och säger ”det där är det värsta som skulle kunna hända mig”. Fast det värsta redan hänt. Och jag vet inte hur man bearbetar saker man inte låtsas om. Jag vill inte slåss mot dem. Men jag orkar inte mota mer. Jag vill inte vara misstänksam mot alla och gissa mig till människors intentioner. Jag vill så förtvivlat gärna bli fri. En sån klyscha va.

Lars Persson

Jag läser det här och gråter och blir så himla förbannad!!! Fy faan. Jag är bara 28 år men har sett såna här saker redan. Inte själv men jag vet åtminstone 5 arbetsplatser där det handlar om tydlig mobbing eller rena trakasserier och 3 av dessa är inom utbildningssektorn. Skolor och förskolor där det skall finnas en tydlig plan mot mobbing av elever som de uppenbarligen inte tillämpar själva. Konstigt att barn far illa på grund av mobbing då.

Jag säger absolut inte att det på arbetet är vanligt men det är mycket anmärkningsvärt att det får gå såhär långt. Kan inte föreställa mig hur det känns att indirekt ha dödat en person. Kanske och förhoppningsvis finns det någon form av ånger där.

Damned if a I do, damned if i don’t

It’s hard to dance with the devil on your back. Av någon anledning identifierar jag mig väldigt lätt med sånger. Det är väl egentligen inte det minsta märkligt, det handlar ju alltför ofta om hjärtesorg, misstag och ångest deluxe. Och hur gör man sig av med dem, spökena? Djävulen som inte vill släppa taget om min rygg? Och utan att för den sakens skull beblanda sig med positivt tänkande-propagandan om påtvingad förlåtelse av diverse män som härskat och söndrat.

Den enda jag vill förlåta är mig själv. Förlåta mig för alla onda tankar jag tänkt om min kropp som blev målet för mitt och andras plågande. Förlåta mig själv för all skuld jag lagt på mig själv. Det är svårt och bittert. Men det där Oprahtjafset tänker jag  glömma bort. Man ska inte vara slänga förlåtelser runt omkring sig.

 

Åska åska åska

Det gick en vidrig serie på tv igår. Började panikgråta och stängde av men det var redan försent. Som ett brev på posten kom migrän. Det har varit tryckande varmt idag så det hjälper ju inte värken nämnvärt. Jag är inte riktigt mig själv ännu. Jag försöker låtsas att allt är som vanligt vad nu mitt  normaltillstånd är nuförtiden. Har gått tillbaka en del av mitt minne. Passande nog kommer det lagom till min psykologs semester. Hjärnan är kass på det sättet. Jag visste ju att det trots nog skulle komma tillbaka. Jag har vetat det hela tiden. Men jag hade glömt hur det kändes att se en man på bussen med liknande skägg, att känna doften av någon blomma som krossats av min axel då. Att det känns som att jag förflyttas tillbaka i tiden, jag är där och då och ingenstans och  ingen kan rädda mig. Det är så många som sagt det innan mig men det är som att falla  fritt. Man vet inte vad som kommer och man vill inte veta heller. Man vill bara att det tar slut. Jag har på något vis lyckats begränsa minnena till natten. Det har varit ett relativt bra arrangemang hittills och det bästa i dem vägen antar jag. Nu är det tydligen slut med det. För en dag när jag satt på bussen kände jag en brännande smärta på insidan av låret. Och jag kände igen den  mycket bekanta instinkten; Dö eller bli dödad. Nu, på bussen. Detta tillstånd kräver ångestdämpande. De jag har hemma ökar antingen ångesten.när de går ut kroppen  eller ger mig allergichock. Inget är egentligen ett alternativ. Så, ringa läkare imorgon. Har jag inga på onsdag – torsdag kommer jag inte kunna åka. Och det vill vi ju!

Jag måste dessutom skriva en hel massa tills på onsdag prokrastinering much? Nån som vill åka till Sthlm med mig på torsdag? Behöver en tågkompis. Nej; Jag är i desperat behov av en tågkompis. En som sitter tyst bredvid mig och håller mig i handen hela vägen. Please?

Mig blir du snart kär i!

Idag har jag fikat med Sandra + barn, Åke och Helene. Det var några andra med men jag känner inte dem och har redan glömt vad de hette. Markus är inne i nån sjukt jobbig period där han inte gör någonting man säger. Det gör mig knäpp nästan. Säg att det är en fas.

Jag sålde en kjol och får med andra ord lite cash vilket inte är fel alls. Skattepengarna kommer den sjunde.

Visst är det en fin rubrik jag har, titeln på en seriebok ni vet? Jag hoppas det också faktiskt även om jag fått lite känslor av tvivel sådär. Ni vet, vaaaar det egentligen så speciellt? Var det jag eller bara någon han ville ha, will you still love me tomorrow och så vidare. Nåja, riktigt så allvarligt är det inte. Men nu måste jag ju se till att det inte dröjer ett år till tills vi ses! Så. jag. ska. maila. på. facebook. På riktigt. Faan vad osäker jag blir. Nu svettas jag. Ska maila på torsdag.

Tidigare var jag inte alls såhär osäker. Det är allt det jobbigas fel. När jag släpper på vissa spärrar, känslomässiga sådana bubblar allt möjligt upp. Inte bara bra känslor. Jag blir även ledsen, rädd och arg. Frågan blir inte är jag rädd för kärlek utan är jag beredd på att uppleva känslor starkare, vågar jag ge mig hän på annat sätt än bara sexuellt. Det vet jag inte.

Da-gens grå-t

Vet inte om mitt mående den senaste tiden beror på pms eller att jag sätter ut medicin men det här har jag gråtit över det senaste:

När jag läste en bok som heter med förintelsen i bagaget. Helt förståeligt.

När jag läser att sverige rasat i ”trygghetsligan”. Också ganska förståeligt.

När jag hör strofen ”we can even have an open relationship if you must”, där sångaren försöker övertala sin flickvän att stanna kvar hos honom. Ja.

När jag hör ordet sympatistrejk. Väldigt fint.

När underbaraclara skriver att hon och några vänner burit ved och att hennes svärmor passat barnen. Det är här nånstans det börjar spåra ur.

Det är inte som att jag gråter otröstligt och det är svårt att översätta men tearing up är väl en korrekt term. Jag skulle kunna gråta mer om jag tillät det. Ska ta kort på mina eksem snart. Puss!

 

I once was lost

Usch, idag går jag mest och angstar för en kompis som var med om en svår sak. Jag blir galen på mig själv för att jag inte vet vad jag ska göra. Avvaktar så länge. Min stackars lilla vän. Men nog om detta! Nu har jag tänkt på det intensivt i typ två timmar.

Korsetten var såklart liten som jag befarade. Motsvarade inte alls xlarge utan medium när jag mätte den, köp inte! Täskigt. Jag ska ha den i alla fall. I värsta fall får jag sätta lite tyg bak så det inte ser allt för dumt ut. Man fick med ett par stringtrosor också och jag skrattade ihjäl mig. Min xxs-kompis (jag brukar alltså inte kalla henne så, bara nu och det är alltså ingen överdrift) fick inte på sig dem. De. Var. För. Små. Det är ju helt sjukt. Jag såg i alla fall ut som jag ville (ungefär) i korsetten men behöver längre band och en vän som drar åt den, vem? Vet ni hur svårt det är att dra åt en korsett själv? Det ska jag tala om för er. Man blir liksom anfådd. Då är jag vig och även om min kondition inte kommit igång ännu så fick jag ta i för kung och fosterland. En rolig grej är att säljaren hette Ted Wang. Då är det nästan värt det.