Posts from the ‘Jag testas’ Category

And along came the diagnosis

Ja, nu är det äntligen klart! Jag fick diagnosen adhd med autistiska drag. Jag upplever att det stämmer överens med det jag känt själv mycket länge. Så jag är nöjd, jajamän! Ska se till att få så mycket hjälp jag kan. Är lättad kan man lugnt säga. Nu vill jag sova i 100 år. Men det ska jag inte. Nu är klockan 02.10 though.

Imorgon ska jag försöka ringa min handläggare och dessutom förnya recept på behovsmeds. Heja mig.

Ok José

Har jag berättat hur det gått med aspergerutredningen? Jag har haft sista testtillfället nu och nu är det bara slutsamtal kvar i början av mars. Då kommer resultaten ha sammanställts och jag kommer få svar på frågan om jag har asperger eller ej. Kan svara redan nu; Nej, jag tror inte det. Det trodde inte heller psykologen. Adhd/add däremot var en annan femma, ”antagligen” sa han. Har svarat på flera 1000 frågor så om de inte kommit fram till ett tydligt resultat blir jag faan galen. Jallefall! På slutsamtalet ska vi diskutera hur ”man ska gå vidare”, låter typ som en en anhörig dött eller något, de hade till och med skrivit det med kursiverad stil i häftet, misprint I hope, annars är det lite pinsamt. Vi pratade lite om medicinering och om vad universitet och försäkringskassa kan erbjuda för hjälpmedel. Får se hur det blir med detta. Jag ska ha hjälp med skolan den här gången i alla fall om jag så ska stå och skrika.

Closer to free

Känner mig urlakad efter att ha intensivt koncentrerat mig 4 +3 timmar denna vecka på diverse test. Jag håller på med aspergerutredningen ju. Det är svårt faktiskt, tyngre än jag trott. Vi har kommit fram till att jag föddes som a-barn utan förlossningsskador, allt var tiptop och a ok. Jag har gjort intelligenstest och jag ligger högre än de allra flesta, allti nôt trots att jag haft så svårt med matten om det har med nåt att göra. Jag har problem med arbetsminnet vilket jag redan visste om, perceptionsförmågan var inte så braw och att minnas ansikten var nästintill omöjligt. Det tror jag främst handlar om ptsd och allmän skit. Jag har 3 timmar kvar nästa vecka. Sen är det slut och faan om de behöver komplettera. ”Beslut” meddelas 3/3 tror jag. Men enligt min lekmannabedömning har jag inte asperger. Jag har adhd/add, möjligen med vissa inslag av asperger men antagligen inte. Det jag misstänkt länge. Obs igen, min bedömning som dock är mer uttömmande här. Jag hoppas att jag kan få hjälp med min problematik även om de inte känner att de har underlag nog, om de inte kommer fram till det slutgiltigt så att säga. Ibland är det svårt att få hjälp utan diagnos men kommer faan ligga på om jag mår tillräckligt bra. Jag tänker inte börja plugga utan att få hjälp denna gång och det ska dagsjukvården eller kurator göra har jag bestämt. Jag är bra på att veta hur jag ska få hjälp nuförtiden.

Jag har också kontaktat försäkringsbolaget som inte kunde hitta min skadeanmälan. Intressant tyckte jag, betalar man ut mer än 100 000 tänker jag att man minns. Men, det visade sig att jag från början var försäkrad i försäkrningsbolaget min morfar arbetade på och när hans bolag gick över i länsförsäkringar så tog stockholmsdelen över dessa. I år gör de en slutgiltig bedömning av min sjukdom nämligen. Tänker ligga på från och med april. Om de tror de kommer undan med att dra ut på handläggningstid med mera denna gång tror de fel, tror det tog 3 år för dem senast att ta beslut. Har läst igenom alla papper, alla försäkringsvillkor för både barn och ungdomsförsäkringen, den jag har nu och alla brev min morfar skickat till dem.

Det hände en obehaglig grej igår, jag höll på med min steppmaskin på mitt något tvångsmässiga sätt. (Rätt vattenflaska, veronica mars på datorn, rätt kläder.) Helt plötsligt knäppte det till i min arm och jag fick sjukt ont i handleden, hade handledsskydd, sån där i resårmaterial på mig, inte skenan. Det är svårt att förklara men det small till inuti kroppen. Inget gick av alltså, det var smärtan som kändes så. Min arm bara släppte gummibandet automatiskt, på reflex. Igår kunde jag inte belasta armen under yogan och den darrade märkligt. Idag är det bättre men vågade bara göra benövningarna och meditationsdelen. Får väl ringa arbetsterapeuten på närhälsan antar jag. Fucked up igen!

Snart ska jag sortera kläder, dricka cola och göra falafel, ej samtidigt.

 

The wonderful life of a smalltown woman

Idag var jag i Uddevalla för npf-utredningen. Det gick brå! Mycket trevlig man med ett unfortunate dubbelnamn. Imorgon ska jag träffa en psykolog också. Förutom min vanliga onsdagspsykolog dårå. Tyvärr somnade jag förut så jag hoppas jag kommer upp imorgon.

Slår såklart in öppna dörrar här men  Västtrafik, come on…come on. Jag följde instruktionerna eggsakt men hjälpte det? Näe, istället drog den jävla maskinjäveln över 80 spänn/resa, det ska enligt hemsidan kosta 46nånting med kontoladdning. Jag förstår inte varför de varje gång gets their signals crossed. Vad har jag att sätta emot? Jag kan inte välja ett annat bolag för de är faan de enda aktörerna på marknaden! Jag hatar dem!

Känner en som gjort uppdrag åt dem, nån sorts datagrej och Västtrafik bah ”Kan ni göra detta projekt åt oss? Och hens företag tittade på varann och bara ”ehh, vi gjorde ju det projektet åt er förra året…?” 

Det säger ungefär 1000 saker om deras organisationsskills. Och det här går mina skattepengar till! Ska skriva ett jävligt skarpt brev till lokaltidningen. Hehe, ska jag inte, jag är väl inte en 70-årig gubbe ännu!

Ja ja, nu ska jag lägga mig och läsa. Pöss!

Nej nej nej, det är inte mig du letar efter…

Dessa dagar är vidriga. Illamående, förvärkar och det bara kryper i mig, kryper kryper och ingen får ta på huden, jag känner mig som ett djur nu. Skygg och jagad. Alla ljud stör mig. De spränger hela tiden några 100 meter bort så varningsljuden ekar i mitt huvud 24 7. Det är svårt att förklara att jag känner alla ljud, på huden. Jag måste ha något tungt och svalt (pun intended) över mig när jag sover för annars bara fladdrar jag omkring, sover oroligt och snurrar in mig i påslakanet. Varenda veck på lakanet gör fysiskt ont, på riktigt. Nu fattar jag vad hela den där sedelärande historien om prinsessan på ärten handlar om, inga sköra kvinnor utan om hardcore pms.

Annars funderar jag mest. Är hyper och min dom kommer nästa vecka. Gissningsvis. Jag har ingen aning längre. Man vet aldrig vad de kommer med. Jag är ganska neutral, som det känns nu i alla fall. Det jag själv kan konstatera i denna utredning är ju att jag har ett extremt dåligt arbetsminne. Om det hänger samman med adhd eller ptsd:n ska jag (väl) låta vara osagt men jag minns att jag har haft det länge länge. I alla fall mycket längre än när övergreppen kom in och gjorde livet aningens mer komplicerat. Mitt minne är ju helt kass efter det så jag minns inte mycket ändå. Känns det som. Min dröm är att utredningen kommer till ända. Mina hjärntester visade ju på en ”helt normal” hjärna. Vad nu det betyder.

Det är så himla lustigt nu i efterhand att jag fick tjata mig till att bli analyserad och nu känner mig som ett studieobjekt som de helst skulle vilja obducera i för att kunna ge nån sorts diagnos. Jag är trött på min adhdpsykolog. Jättetrött faktist. Hen har något osympatiskt över sig. Lite stadsjeep, bo i skoftebyn och ha beige chinos och renovera altanen. På det dåliga sättet. Observera att jag inte hatar alla som gör så. Vissa är till exempel jättesnygga i chinos.

Jag vill ha en sån där krammaskin som Temple Grandin gjorde på college. Jag behöver inte lätt beröring, jag behöver bli ihopsnörd och sönderkramad. Jämnt över kroppen. Inte stryka över axeln eller handen på magen, bara hållen hårt.

 

Livets mysterier

Jag gjorde nån sorts cat-scan idag, datortomografi. Det tog max 3 minuter och det svåraste var att ligga blickstilla. Men personalen var jättebra. Väldigt försiktiga och det är bra för mig som har ptsd och är allmänt orolig. Känner att jag vill ha bilderna på min hjärna. Jag hoppas att jag inte har ett gigantiskt aneurysm. Annars är det väl kul att få en bild på det också.

Behind the scenes

Hej dagboken!

Idag tänkte jag berätta om EEG:t jag gjorde. Eller, det var ju inte jag som gjorde det men jag var i högsta grad inblandad. Detta kommer att bli en lång berättelse så skit i att läsa om du inte vill höra alla detaljer, jag tar inget ansvar för uttråkning. Ok.

Jag kom till en väldigt trevlig sköterska som började att säga att ”det blev väl lite dumt när du skulle göra det här sist så vi ger dig reseersättning och det är väl i alla fall något” = underförstått, de hade inte kontaktat mig. Men nu var jag på NÄL och inte det där skitsjukhuset och det var ju inte sköterskans fel. Jallefall!

Det som tog mest tid var att sätta i och ta ur elektroderna. Själva behandlingen tog inte så lång tid. Jag fick sätta mig på en stol och bli ritad i huvudet med en whiteboardpenna. Hen markerade på mitt huvud var elektroderna skulle sitta. Sen fick jag sätta/lägga mig på en sorts liggstol. Där fick jag några sorts lappar med gelé på i huvudet och så fäste hen elektroderna i dem. Jag sa att det måste vara lättare på skalliga personer men nej, nödvändigtvis inte för de kan ha hårdare skalp på något vis som jag inte riktigt fattade fast samtidigt gjorde jag det.

Sen fick jag sitta med elektroderna på huvudet och blunda. Då och då bad sköterskan mig att titta kort, och så fortsatte det så i en kvart. Sen fick jag andas fort i tre minuter, som att jag sprang och blunda hela tiden. Det var kul fast jag blev torr i halsen. Efter det tände hen en lampa som blinkade samtidigt som jag fick blunda och titta upp då och då.

Jag tror att det där ljuset i tunneln, sådär som folk som nästan dött upplever beror på nån sorts stimulans i hjärnan som de där lamporna gav. För det kändes som att man liksom drogs mot ett ljus omgiven av väggar. *Numera proffs*

Sköterskan var jättetrevlig och vi pratade om allt möjligt. Det var rätt trevligt och kändes lite som att jag var hos frisören.