Posts from the ‘Saker under huden’ Category

Tack för en god match 

Jag bestämde mig för att bli lycklig för ett tag sen och har försökt leta information om detta. Summa summarum så verkar det som att vägen dit är rätt diffus. Saker som viktnedgång/uppgång, bra mat, bra träning, finna gud, välgöreheta sig, downshifta, göra sig av med saker i allmänhet för att kunna se det viktiga i livet. Två saker är kirrade i alla fall. Vi får väl se. Har haft en bra helg, jag har kollat på alla Hunger games-filmerna med en kompis, ätit midsommarmat och så vidare. 

Hade en sjukt märklig helg innan förresten. Jag träffade min exbästis som! Bad om ursäkt för vissa saker, pratade om saker hon saknade med mig så jag tänkte: ”kul om vi kunde vara vänner på facebook”. Jag tycker ju det är kul att höra om hen ibland, vi var ju, på gott och ont en stor del av varandras liv under en ganska lång tid så jag skickade en ny vänförfrågan. Hen besvarade inte utan blockade mig från att skicka nya vänförfrågningar. [pause for reaction] Blir knappt ledsen längre. Det var väl fyllan som talade antar jag. 

Jag har så länge funderat exakt på vad jag gjort för fel, analyserat mitt beteende som att det var ett heltidsarbete och ältat och det har gjort skitont. Jag har inte ens kunnat erkänna att hen behandlat mig riktigt dåligt tidvis. Allt var mitt fel i mina ögon. 

Jag har varit så mån om att inte säga nåt nedvärderande om hens person till våra gemensamma vänner för jag vill inte vara en människa som försöker hindra vänskap eller beter sig illa. Men my gawd, jag har faktiskt inte betett mig dåligt här. Det var inte jag som krävde ursäkten hen gav, inte jag som närmade mig hen, inte jag som kramade när vår låt kom, I will always be your soldier av Marit Bergman. Inte jag som sa att jag saknade våra sammanhang (sommarnätter, barfota, vattenpipa, Smulan-fikor, Smirnoff ice, fyllor, tröstar, snöpromenader, bussen till Lilla Edet, serietittande, vänner-analyserande, popkulturreferenser, nattbio, filmstudiosöndagar/onsdagar, picknickar, feminismer, politik, gamle dal’n, brygghäng, fritidskortsåkande, julaftnar). Jag försökte faktiskt inte alls. Jag ville öppna för lite artig bekantskap.På facebook! Jag blev osäker på massa av mina relationer och fick ett stört ”var inte till besvär”-tänk av det uppbrottet. Värre än alla kärlekar tillsammans. Det beror inte på att hon är en dålig människa. Hon är en jättebra människa till och med. Men hon gjorde slut på ett väldigt taskigt eller snarare fegt vis. Hon behandlade mig dåligt. Och jag måste sluta förvänta mig att alla ska lämna mig och att mina känslor räknas precis lika mycket som andras. Mer än så för mig personligen naturligtvis. Vill hon höra av sig nån gång är jag öppen för att lyssna, jag anser mig vara artig. Vill jag bli vän igen? En man kan ringa eller fika med nån gång? Tveksamt. Jag vill inte vara bästisar på fyllan mer, jag känner mig som ett kvart i tre-ragg, en go to-lösning när man är fyllekåt. Även om jag inte blir ledsen utan förvånad nuförtiden. Men det känns som att jag sviker mitt 24-åriga jag med 31-åriga hon. Och det är inte nyttigt. 
Jag tänker också alltid på henne när jag hör viss musik. Marit särskilt. Men mer I take my wings off you än nåt annat. Baby, jag saknar fortfarande ditt 24-åriga jag. Jag kommer nog alltid göra det. Jag älskar henne mer än någon annan. 

Gräver djupare i varet

Jag märker mer och mer hur ovan jag är att ha varit/vara i ett förhållande. Alltså jag är fullständigt medveten om att jag upprepar mig slash ältar. Måste det. Bara detta att vakna till kik-meddelande. Shit vad det betytt mycket. Nu får jag bara kik-meddelanden från kik-teamet. Jag undrar om han saknar mig eller mest är lättad. Det känns lite som när Monica och Richard gör slut i Vänner och Monica inte kan sova förrän hon får reda på att Richard också är ledsen och saknar henne. Jag är jätteledsen. Jag vågar inte tänka på att träffa honom. Ser bara framför mig hur jag tar tåget hem efter ett bittert avsked alldeles kall utan att ha fått kyssa honom en sista gång. Hur jag börjar gråta på tåget. Note to self: Vattenfast mascara. Men det är bättre än alternativet aldrig se honom igen! Annat mardrömsscenario: Han ringer innan dess och säger att det inte är en bra idé att vi ses alternativt ringer för att förvarna om att det är dåliga nyheter. Jag behöver den här tiden också, jag vet det. Att reda ut mina känslor och se vad jag vill ha ut av livet. Behöver behandlas för mardrömmarna på nåt sätt dessutom. De gör mig galen, jag kan inte fungera och bete mig. Jag kan behöva vara själv. Jag vill bara att tiden ska gå snabbt tills dess. Jättesnabbt. Ångesten är total. Jävla mörker.

Imorgon ska jag till mitt ex i Uddevalla. Det är inte nån rebound-grej som tur är, är verkligen inte i skick för såna aktiviteter. Vi är vänner. Vi ses jättesällan eftersom han flytt landet och han känner mig. Det känns tryggt nu. Hans pappa har också posttraumatisk stress och han är väldigt förstående utan att man behöver förklara nåt. Vi ska kolla skräck, trygga serier och jag vet att han har planer på att truga i mig mat. Nej, jag är inte ett barn. Vuxna behöver också tröst.

Handlade för min guldbonus i H&M:s onlineshop. Det innebar att jag skulle betala 24 kronor själv, yay! För att göra det måste man ringa! H&M club samtidigt som man betalar. Vanliga rabattkoder anges i ett fält men på H&M går inte det. De är ålderdomliga som vanligt. Detta hade ju varit helt ok om de bara dragit 24 kr från mitt konto men istället reserverar de hela beloppet på mitt konto tills de skickat varorna. Hade jag vetat det hade jag naturligtvis inte använt bonuscheckarna där. Ligger alltså ute med 750 + 24 spänn tills de skickat varorna! Det har de gjort nu men inga pengar på kontot ännu…en stor aktör som H&M borde faan kunna komma på ett system där man slipper ligga ute med pengar som aldrig varit deras. Mycket onödigt och irriterande.

Har även dammsugit sängen och tvättat sängkappa och madrassfodral som krympte trots lägre temperatur. Jag till och med strök sängkappan.

Jag har bara gråtit 3 gånger idag.

Mitt liv just nu är så blaha. Har fått 3 erbjudanden om rebounds. Alltid något. Som tur är inte från exet. Då hade jag inte kunnat åka dit.

Spellista:

End of the world – Skeeter Davis

I wanna dance with somebody – Scott Matthew

Än brinner var våg – Staffan Percy

You don’t have to say you love me – Dusty Springfield

What’s a matter baby – Timi Yuro

Angel of the morning – Juice Newton

Vacker vid vatten – Maud Lindström

Better in time – Leona Lewis

Underneath your clothes – Shakira

Diamonds and rust – Joan Baez

What a wonderful world it would be – Sam Cooke

Making love out of nothing at all – Air supply

Long long time – Linda Ronstadt

Allt av Irma Thomas, särskilt Take a look

Varsågoda!

Jag ska sova nu. Försöker hoppas på en bra natt. Tänk om detta är natten jag får en god natt. Det har ju hänt förr. Jag vill inte drömma mardrömmar, om traumat eller mina mardrömsscenarier.

Men för dig är allt som vanligt

Idag är jag arg. Arg på sköterskan som ringde och gjorde mig ledsen. Ni vet när man hör att vårdpersonal har en färdig bild av en? Jag träffade min nya sköterska när jag var down and out. Jag var/är i en relation som inte alltid varit så bra för mig. Jag har i princip torterats av mardrömmar i mer än en månad och är på gränsen till sammanbrott. Galenskap. Jag överdriver tyvärr inte. Jag har verbaliserat detta tydligt för psykiatrin. Detta är inte ett normaltillstånd för mig. Jag har inte varit såhär dålig på väldigt lång tid. Jag har pratat om inläggning. Jag har också träffat en mängd behandlare under mina 15 minutes of fame i öppenvården och får ganska snabbt en bild av hur de tror jag fungerar och vad de kommer anse att jag behöver. Det låter kanske drygt. Som att jag dömer dem på förhand men det är en försiktighetsåtgärd. Psykiatrin kan min historia. De vet att jag har posttraumatisk stress på grund av utdragna övergrepp. De vet att min skolgång flackat, IG – MVG i en salig blandning och att en av anledningarna till det är ADHD och att jag har långa perioder av depression varvat med korta med hypomani på grund av Bipolär sjukdom. De vet att det är mina flashbacks av övergreppen, triggers, mitt undvikande beteenden till stor del beror på det och ångesten påverkar mig starkt idag, många år senare och det är mina svåraste funktionproblem. Jag har bara berättat tydligt(ish) om övergreppen för en handfull personer. Jag är vaksam. Jag måste vara det. Jag tänker inte slita och slänga med den mer. Därför förväntar jag att behandlaren läst lite om mig så jag slipper upprepa allt för nya människor. Det är smärtsamma minnen. Kom ifrån ämnet lite. Anyways, från början märkte jag att min vikt var ett problem. För honom. Jag vill inte väga mig eftersom jag direkt återfaller i ätstörningar. Jag har tillräckligt stora problem med att få i mig mat eftersom Ritalinet gör att jag förlorar aptiten. Alla 4 gånger vi setts har han sagt ”Och väga dig ville du inte…?” NÄ DET VILLE JAG INTE. En annan gång så lät det ”Man kan ju få andra problem också… hetsätning…Har du fått det?” Nej. Man kunde ju tro att ”Jag tycker mest det är jobbigt att få i mig mat, fått svårare att äta och tugga.” Är tydligt nog. Hur jag skulle kunna hetsäta då är en gåta för mig. Jag tror de flesta tjocka känt den där airen av lågmält ifrågasättande. Den som, om man skulle förklara för oinsatta, skulle te sig fånig eller få en att känna sig överspänd. Jag märker att han tror att jag är en passiv människa. Som är fast i gamla trauman, dåliga vanor och hjälplöshet. Jag är ingetdera. Jag gör yoga varje dag, jag pysslar när jag orkar, jag använder min stepmaskingrej. Jag försöker aktivera mig på lagom nivå. Något jag lärt mig SJÄLV. Jag är ingen passiv människa. Det säger jag inte för att bevisa min duglighet, jag berättar för att visa på att aktivitet ser olika ut vid olika perioder i mitt liv men att ovan nämnda saker är något som jag oftast håller fast vid, särskilt yogan.

Idag gick vi igenom lite vad mobila teamet antecknat under veckan de ringt mig. Jag berättar att jag ligger och vilar. Jag och min ”kille” eller vad faan vi är har som bekant en paus. Det tillsammans med mardrömmarna från helvetet är inte en god kombination av känslor och ångest. Det gör mig mekanisk. Jag får svårt att koordinera mina rörelser. Jag är svintrött, ledsen och rädd. Han säger att ”Ja, både du och jag vet ju att detta inte är hållbart i längden.” Observera, han är absolut inte otrevlig, dryg eller en dålig människa, det är inte det som det handlar om. Det är svårt att ange tonen i ett citat. Jag svarar ”JA??? Eller jag förstår inte?” Varenda människa vet att inaktivitet inte är bra i längden och jag förstod inte riktigt vad han menade, skulle jag vara aktiv när jag snorade och berättade att jag inte orkade ur sängen?  Han fortsätter att prata om att jag skulle må bättre av att göra något aktivt. Jag gillar ju att simma, det kanske är en bra avledande aktivitet? Nånstans där känner jag att jag tappar orken och förklarar vilka problemen är, det handlar om att jag ska ha ork att duscha, sminka mig för resan dit (ja, jag har smink på vägen dit/hem), hitta badkläderna, jag ska få i mig mat och helst kunna andas och inte hulkgråta under simningen. Jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna göra de mest basala sakerna i mitt tillstånd. Jag kan inte!!! ta mig till badhuset. Det är så oerhört frustrerande att vara psykiatriveteran. Varje halvår till eller från kommer en ny behandlare med sin egen universalmetod som oftast innebär nån form av clean body clear mind. Ät rätt, motionera och få i sig dagsljus. Jag har gått med på mycket. KBT-crap. Många metoder, ofta exponering för handlingar jag finner stressande. Det fungerar ett tag, sen drömmer jag mycket och får börja om. Jag har gjort så otroligt mycket som psykiatrin tror är bra för mig. Jag har följt 1000 råd. När tillåts jag känna vad som är bäst själv? Under all denna tid har jag nog aldrig fått vila på mina egna villkor. Psykologi är ingen exakt vetenskap. Vi vet det för alla människor är olika. Jag skiter i vilken typ av nya Mia Thörnblom-råd de vill ge mig, vet jag nånting så vet jag vad som inte fungerar för mig. Jag är inte negativ, jag är luttrad. Jag har för övrigt försökt simma hulkgråtandes och då ombes man av en generad badvakt att gå ur bassängen ”av hygieniska skäl”. Säg inte att jag inte försökt.

Jag är lite irriterad/ledsen/sårad på min vad det nu är också. Jag sitter här med mina känslor och kan inte hantera dem bra. Jag vill höra av mig. Nyss lyssnade jag av mina meddelanden och hörde ett från honom. Jag är nästan säker på att det är gammalt, är kass på att lyssna av meddelanden. Jag liksom frös. Blev torr i munnen och kall. Det gör ont. Vet inte hur jag hanterar detta. Jag veeeeet att alla är med om uppbrott av nåt slag men det var så längesen. Så längesen jag brydde mig om någon på det här viset. Jag saknar att säga godmorgon och godnatt. Att vara så synkad sexuellt. Jag saknar det redan! Trots att vi bara ses under de barnfria veckorna. Känner mig patetisk och ynklig och vill bara ligga naken hos honom. Vill inte tänka på att han kan träffa nån annan, nån bättre än mig. Vilket han kommer göra och är rädd att han berättar om nån ny när vi ses och låter glad och ljus på rösten. Eller att han är lågmäld ser sorgsen och medlidsam ut. Och jag kommer vara ensam igen. Jag vet att det jag skriver är känslor och inte absolut sanning. Han säger att jag betyder jättemycket för honom. Men när vi skildes åt åkte jag hem och grät. Fulgrät hulkgrät kippade efter andan-grät så fort jag kom in i mitt rum. Det gjorde i alla fall inte han. Det känns som att han är mer orolig för hur jag mår av detta än att han mår dåligt av situationen. Så jävla rädd att han bara gick med på paus för att lindra min reaktion. Denna klibbiga ångest. Känner mig orättvis och elak men jag saknar honom så. Han är så fin. Varför ska detta göra så ont.

Of Bagdad

Behöver bli omhållen så himla mycket nu. Vill vara intrasslad och ofri. Näsan i nacken som säger att jag borde kolla upp det där födelsemärket. Jag har fortfarande inte gjort det. Men jag smörjer in det noga på somrarna och varje gång tänker jag på honom. Önskar att jag varit friskare då. Kunnat släppa garden lite. Tror det hade kunnat ha blivit fint. Och jag funderar på om det är den idén som spökar när jag försöker sluta önska att aset varit en potentiell pojkvän eller trogen make. Att jag alltid kommer tillbaka till just honom när känslorna krånglar. Undrar om vi på riktigt är varandras och det bara behövde ta 8+ år innan vi märkte det, nej jag märkte det. Tänk om jag sluppit träffa aset och istället bara fått vara kär i killen hela dan och inga andra hade varit alls. Jag vet att vi hade haft 2 eller 3 barn och en stuga. Så mycket vet jag. Vi ska ses i början av februari när han kommer hem, kanske vet jag mer då. Låtom oss hoppas. För vi börjar få det lite ensamt här, me and my soldier’s heart.

Funkofobi

Denna veckan är jag gästpostare på instagramkontot funkofobi! Tycker ni ska in och läsa, inte bara mina historier utan allas, man får stor inblick i hur det är att leva med funktionsskillnader. Jag kände först att jag kanske inte passar in där, att jag inte har så svåra problem men kom sen på att det är ju andras uppfattningar som jag applicerar på mig själv, deras fördomar. Jag har stora svårigheter. Jag har svårt att hantera intryck, att inte blir triggad av dofter eller ord som andra människor inte ser som konstiga alls. Sen om nån inte tycker att det är tillräckligt, egentligen bryr jag mig inte längre om det, det går liksom inte att leva så. Det blir inte lättare att förstå sig själv genom att låta andra sätta några sorts mallar för hur ens beteende skall tolkas eller avhjälpas. Förr kunde jag bli jätteledsen. Sen blir jag, idag, naturligtvis skitförbannad om nån är idiot och ignorant men det är en annan femma. Jag skriver om hur det är att leva med flera diagnoser samtidigt (PTSD, bipolär sjukdom och ADHD med autistiska drag) och vad jag får för (dåliga) reaktioner på det. Intressant är det och jag vill gärna höra vad andra diagnosbärare har att säga.

Jag blir aldrig vacker vid vatten

Jag lyssnar på ovanstående. Detta tar mig tillbaka till den fantastiska diskussion angående att jag avskydde att män kallar mig väsen eller docka jag hade med vettvilling för nåt år sen. Det är sånt jag uppskattar ibland. Uppretade mänskor. Ett väsen. Är overkligt, något som bara finns för betraktaren och ja, det är ett jävligt stort problem om män ser mig så. Jag är fullt medveten om att alla inte menar så och inte alla män buhuhu och så vidare men jag har stött på ett antal män som ser på en på ett sätt som jag en gång i tiden uppskattade men jag nu blir obehaglig till mods av. Som att jag inte är av kött och blod, jag har ingen kropp, jag blir en illusion, inspiration för gryningsvandrande, berusade 1800-talsdiktare. Det är jävligt provocerande ja. Därför är det så himla skönt när Lindström förklarar känslan. Faan Maud, du har betytt så mycket för mig ända sen jag upptäckte dig igår!!! Var har du hållt hus?

Historien upprepar sig

Beställde bh från Bonprix som kom i torsdags. Soph tipsade och jag slog till på inte 1, inte 2 utan 3 snygga bh:ar. Billiga också. Nu får vi faan hålla tummarna för att de inte ska gå sönder. Har goda erfarenheter av bonprix men skulle så förtvivlat gärna vilja träffa deras inköpare. Det finns liksom ingen röd tråd i deras kollektioner! Det finns sånt jag skulle ha på mig 1998-2004, bra bh:ar och nåt fantastiskt guldkorn såsom strasshalsbandet i form av en slips. Mycket märkligt.

Och ni vet, när man trodde 6:an inte kunde bli mer sexistiska, transfobiska, snubbiga eller douchiga kommer de med programmet radiostyrt. De gör alltså program av några fjantiga mansbarn som får barn att säga ”-pappa, vad betyder schyssta lökar?” Det är så plågsamt att se människor sjunka till denna nivå. Var gärna barnslig men då får det faan innehålla bajsskämt. Nån klass får det faan vara.

Min sömn har inte varit bra det sista. Har vaknat som ur en mardröm flera gånger nu (trots att jag inte drömt nåt obehagligt precis innan jag vaknat) och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Min behovsmedicin gör mig fruktansvärt trött så jag orkar inte ta den och bli groggy hela dagen liksom. Ja ja. Vet ju inte varför det händer och det är så obehagligt.

Jag ska ju (förhoppningsvis) sälja saker på superloppis på påskafton. Är halvinspirerad. Börjar tänka att jag kommer få ta med minst hälften hem igen. Katta kommer hit i nästa vecka så hon kanske kan hjälpa mig och titta lite. 
Har tänkt färga håret nu i typ 2 veckor. Är avvaktande eftersom jag måste bleka det först och är skiträdd att det ska gå av. Dessutom tar blekningen mycket bättre i hårbotten (såklart) vilket gör att jag får vara fantasifull och ta i det i topparna först. Det ska alltså inte bli blont utan rött till slut. Gud.

Jag är inte så rolig nu märker jag. Vill mest att min glossybox ska komma så jag får dissa alternativt hylla den.

Och jag är fortfarande upprörd över sista avsnittet av How I met your mother. Så vilken dag som helst kommer jag att spoila det. Detta är alltså en förvarning. Har i alla fall diskuterat detta med Olof och han håller med. Tur att man har nån på sin sida. Näe, jag överdriver såklart, dramatiserar. Men jag kommer aldrig följande en serie i typ 9 säsonger igen. Blame How I met your mother. De dödade min serielust, på riktigt.

Sen jag var med i Irving-grejen har mamma och pappa retat mig. Typ ”ska du inte kolla på let’s dance nu? Ska ni inte åka på Cinderellakryssning när Irving är med?” Väldigt sofistikerad humor i vår familj. Jag ger tillbaka med samma mynt, frågar varför de inte tittar på Dallas nu när det kommit nya avsnitt, spelar Dallas themesong.
Dallas är nämligen deras How I met your mother. De blir fortfarande irriterade när de pratar om den, hur nån dog och så visade det sig att en person bara drömt det i typ 20 avsnitt.

Nu ska jag blåsa håret, får se om det går av. Men yolo liksom.