Posts from the ‘Senaste nytt’ Category

Lösenordsskyddad: Just touch my cheek before you leave me

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Läser tidningen och ser formuleringen ”kvinnan är inte allvarligt skadad”. Det gnager lite i mig. Inte allvarligt skadad. Det vet man inte förrän bra tag efteråt. Fy faan vad jag hatar mänskligheten just nu. Det är så svårt allting och allt gör ont. 

ACAB, vår kränkta befolkning och YB Södermalm.

Sverige – de lättkränktas land är devisen idag. Vi visste det hörni. I onsdags twittrade kontot YB Södermalm ut en bild på en ”lättkränkthetsrapport”. En fånig liten låtsasrapport att fylla i. Här är den.

acab

Då blev folk upprörda. Är det detta polisen ska syssla med undrar några. Svaret kommer snabbt; De är lättkränkta. (De vill ha tutte?). Jag ska väl inte ens kommentera den låga nivån på detta, eller det klart jag ska! All cops are bastards, pubertala bastards. (Obs, skämt, skratta nu!) Krister Thelin, före detta domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, hör och häpna talar mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och integritetsskydd och gnälliga människor som måste växa upp.(Sic!)

Han babblar vidare om vad som är normkritik, varför det är fjantigt, att människor stör sig på polisernas tweet för att de inte vill blir emotsagda (really honey, really?), näthat är löjligt för det går emot FN:s nya förslag på förändringar utan att närmare gå in på vad han tror att näthat är.

Nu är det inte riktigt detta människor jag sett kritiserar men Thelin fortsätter vidare på det spåret, förslag på inskränkningar i förtalsbrott och så vidare, och så vidare. Fruktansvärt ointressant i just denna fråga, annars mycket intressant. De flesta jag sett som kritiserat tweeten ifrågasätter om polisers personliga uppfattningar verkligen ska presenteras på YB Södermalms twitterkonto.

Mitt jävligt stora problem med polisers involvering i sociala medier är att de ALLTID (om de blir kritiserade) ”inte representerar poliskårens åsikter”. Nähä? Då kan man ju fundera på varför dessa enskilda poliser inte skaffar ett personligt twitterkonto. Jag skulle tro att svaret ligger i dessa enskilda polisers mediakåthet. De når inte en lika stor publik. De tar sig rätten att raljera kring, och ifrågasätta människors upplevelser av ”kränkhet” och får retweets, high fives och blodet pumpas taktfast ut i deras erigerade organ av varierande storlek. Bildligt talat. Ligger det verkligen i polisens intresse att sammankopplas och underhålla dessa enskilda polisers social media-runkning? Jag måste säga att det åtminstone inte gagnar dem.

Ovanstående lättkränkthetsrapport handlar inte det minsta om lag och ordning eller om myndighetsutövande, det handlar om en (politisk) inställning, att svenskar gnäller och gnyr. Om ”skämtet” (det vet vi väl alla att om nån säger att det var ett skämt är det ok) anspelar på anmälningar de tycker är fåniga är det allvarligt. För vad är skämt och vad är det inte? Vem bestämmer det? Inte jag, inte du, inte YB Södermalmspolisen och inte Krister Thelin.

Så kära enskilda poliser! Ett bra tips för att hjälpa till att öka förtroendet för poliskåren som sådan är att skaffa privata twitterkonton att high fiveas på, inte länka till polisens officiella site, problemet är att ni får färre likes och retweets. Hurts, doesn’t it? För det hjälper inte att ni luftar era personliga åsikter om vad som är en kränkning eller inte. DET HANDLAR FÖR FAAN INTE OM POLISERNA BEGÅR ETT BROTT ELLER INTE när de publicerar pubertala skämt, det handlar om anseende, ett anseende i kris. Och om de har nåt intresse i det alls är det klokt att undvika liknande tönterier på ett konto som så nära kopplas till polisen. Jag vet naturligtvis att jag anses som en av de där lättkränkta, att jag borde fylla i rapporten och det kanske jag gör. Kanske startar jag en folkrörelse där jag massproducerar lättkränkthetsrapporten och vi lämnar in rapport efter rapport. Det kanske jag tycker är kul. Ett skämt. Och glöm inte att ni måste skratta. För jag sa att det var ett skämt.

 

 

 

Passiv aggressivitet, here we go again 

​När jag gjorde där slut med en kompis för flera år sen räknade jag inte med att bli paria med hela kretsen, i alla fall inte utan att de hört min version för jag menar, ingens version är ju Sanningen™. Men nästan ingen frågade mig och typ 6 pers tog bort mig på facebook. (Har alltså inte mördat, legat/flirtat med nåns partner eller skitsnackat utan avslutat en relation till följd av vad jag anser är skitigt beteende från hens sida.)

Så träffade jag på hen förra veckan, det gick bra som tur var eftersom jag hade med mig en gemensam vän men både exvännen +partner ignorerade min existens, alltså sa inget, tittade inte. (Ja, på riktigt, ja vi är över 30 alla 3.) Är väldigt glad att ha vänner som säger ”men kan man inte vara artig och heja i alla fall, vi är vuxna!” Min kompis som var med är den enda jag visat min och exvännens slutkonvo för. Det är faktiskt inte ens så att jag begär ett how do you do, men artigt hej, herregud. Mer än så trodde jag faktiskt om min exbästis. Jag har varit så noga med att påpeka för gemensamma vänner att jag inte vill att de ska välja min sida eftersom de har en helt annan relation och hen är en jättebra person men… Men passiv aggressivitet aside så har jag lärt mig jättejättemycket om relationer och beteenden man har. Jag kom fram till, vilket jag väl borde gissat, att vuxna är gravt elakare än till exempel tonårstjejer som har ett oförtjänt dåligt rykte. Passive aggressiveness back on! 

Fick för övrigt mail från hen en gång om att jag inte skulle skriva om hen. Den (som inte är en av de inblandade) som skulle lyckas identifiera vem det gäller vinner ett pris. Disclaimer: Nä, jag är ingen toppenperson, jag ser mig inte som bättre än hen i detta och jag har gjort misstag och yada yada yada men nån form av dignity och bitterhet har jag i alla fall, skål på det! 

Nu ska jag gullechatta med kompis och eventuellt äta Budapestbakelse. Härrååå! 

Curly Sue 

Det står att jag ska skriva en historia här. Jag gissar att det är tänkt att historien ska vara roligare än att mina känslor är all over the place och att jag hanterar livet jävligt dåligt just nu. Och jag kan inte skriva om det här heller. Ska skapa en anonym blogg tror jag. Den kommer säkert vara roligare än denna. Snart ska jag försöka sova och jag vill mest bli struken över ryggen när jag gråter. Vill vara prioriterad på något vis. Behöver det så mycket. Vill bli tröstad. Gosh golly! Detta är tröttsamt. Men what to do, mama said you can’t hurry love och allt det där. Det har varit riktigt Norénsk stämning här. Politiska oroligheter. Men vafaan, det är i alla fall inte mina föräldrar och syskon som betett sig illa. Ska skriva om allt nån dag, med vissa fingerade namn. 

Dirty weekend del 3 

​Vilken jävla helg det varit! I fredags hamnade jag i diabeteskoma. Jag har inte varit så dålig på länge och jag förstod att det måste vara så att jag har diabetes och när som helst kommer att svimma för att vakna på sjukhus 1 vecka senare. Jag var dessutom ensam hemma så ingen kunde se mig dö. Jag kunde knappt stå på benen längre än 20 sekunder, var darrig och ångesten var på cirka 17/10. Följaktligen ringde jag Soph och panikgrät. Det hjälpte lite. 

Det kan ha varit så att jag inte alls hade nån insulinchock och det kan var så att jag glömt ta medicinen för första gången på flera år och det kan vara så att jag tände av. Det får vi aldrig veta. Glömma medicinen är så främmande för mig att det inte ens föresvävade mig att det kunde vara anledningen. Vilken tur att jag ringde min knight in shining armour aka Soph som frågade det innan jag ringde 1177. Nu är allt tillbaka till vardaglig angst nivå 2/5 toast. Jag håller mig över ytan och inte mycket mer.

I lördags skulle en gentlemen caller besöka mig men det blev inte av så jag åkte till honom istället. Jaa, det är den gamla vanliga. När jag kom till stationen stod säkert 500 personer utspridda lite överallt. Jag började ana oråd när jag hörde suckanden. Jag började svettas mer än vanligt när jag såg ”tåg inställt”. Jag gjorde det enda rätta och satte på en podcast och sällade mig till den alltmer irriterade, alltmer svettandes grå massan. En podcast är en livräddare när man hör en 20:e person fråga den inkallade sj-informatören när tågen börjar gå igen som att de står i direktkontakt med reparatörerna som fixade signalfelet i Älvängen genom. Älvängen. Så nära, ändå så långt borta. Jag förstår humorn i att bli irriterad på irriterade människor men det är en sån pet peeve, att folk tar ut sin ilska på människor som gör sitt allra bästa för att hjälpa till. Sen när finns det anledning att skälla på den inkallade chauffören som hoppat in på sin semester??? Folk är skit. Den första bussen fylldes på 2 sekunder men jag blev en outlaw när buss nummer 2 kom och trängde mig lagom fult på den. Fick plats, tur för mig för tydligen hade de 6 bussar men bara 2 chaufförer ditintills. 

Jag hade en fin vistelse i Göteborg. Jag vet inte hur det känns riktigt men nu är det ok. Kan bero på att jag är lite bedövad av lergigan. Var ledsen när han åkte men what else is new. Jag har ju seriös separationsångest och blir helt tom när jag skiljs från vänner också. Hade i alla fall sex och det är ju bra. Synd att man så snabbt glömmer att de flesta är as och att relationer med människor man kan respektera är sällsynta. Jag vet att detta säkert är fördomsfullt för ingen relation är lätt och yada yada yada men det finns så många fina tjejer överallt, som har bra åsikter och som är lätta att tycka om, varför kan jag inte bli kär i en sån?! Är det liksom kuken jag behöver? Det är ju inte som att jag sjunger kukens lov, så fantastisk är den inte. Det är nåt med att killar. De luktar så himla gott. Började nästan förfölja en kille på centralen för att han luktade så fantastiskt. Well, det är nog ingen idé att analysera det här med sexuell läggning med mig själv, får bara gå och hoppas att jag en dag blir kär i en himla fin person att den blir kär i mig och vill leva ihop. Känns som ett skämt just nu. Ett grymt sådant. 

Jag fyller år på måndag och det känns för första gången inte det minsta roligt. Jag tror kombinationen dumpad + känna sig ensam + fyller inte jämnt + otroligt trist väder har en negativ inverkan på mig. Och jag har verkligen inga sommarplaner. Blev lite avundsjuk när min älskare (kommer ej på nån bättre beskrivning men ordet älskare låter kul och han är varken pojkvän eller bara ligg) berättade om sina planer. Det verkar så fint att ha tillförsikt. Tro mig, jag jobbar på det. Har kommit fram till att jag ska sluta jobba på att le i onödan eftersom det ger konstiga och onödiga rynkor. Förväntar mig ungefär 20 ”varför ser du så sur ut?”om dagen men det är som det skall. 

Har blivit besatt av podcasts om försvinnanden. Hoppas jag lever tillräckligt länge för att en del ska lösas åtminstone. Gärna Paula Jean Welden. Har tyvärr inte hittat en pod om henne dock. Tipsar om poddarna Lore, The Vanished podcast, Generation Why, Stuff you missed in history class, Stuff they don’t want you to know, Criminal, True murder, True crime garage och Anything ghost. Snart är jag färdig med mitt broderi! Äntligen. Det var ett Marstrandsarbete, massa jävliga trådar överallt. Brukar ge mig in i för ambitiösa saker. Är inte mycket för mjukstart jag, inte ens när det gäller broderi.

Förresten önskar jag mig en utflykt till Carlstens fästning, presentkort på kicks, lush eller H&M och att nån underbar man blir kär i mig. Jag hoppas mest på utflykten tror jag. En ska inte utmana ödet har jag hört, hoppas för mycket. Jag vill så gärna må bättre. Önskar jag kunde haft känslan av att det finns nåt större, nån gud eller så. Men om jag skulle bli religiös nu så skulle det vara av själviska anledningar och det anses mycket ofint. Nämen ärligt talat navelskåderi och självförverkligande och det ägnar jag mig åt tillräckligt här. DET får aldrig bli religion av. Vatten är min religion. Jag önskar mig bra badväder och mer psykisk värme till alla. 

That was a hard promise to keep, can’t blame you for the bad weather

Äurgh. Jag är skör, jag har mensvärk, jag saknar mitt ex. Det är inga jättehugg av saknad längre kanske men det är inte läkt om man säger så. Och vi pratade lite, kom in på saker och så sa han ”men alltså du får säga det, jag blir inte svartsjuk” och jag känner att jag vill ju att han ska bli lite svartsjuk. Inte SVARTSJUK men. En anings. Det känns så orättvist att det bara är jag som känner det där hugget av svartsjuka som kan snöra ihop halsen ibland. Att han kommer träffa nån jävligt söt tjej som har ett pärlande skratt och som gör tokiga saker men ändå lyckas vara sketasnygg. Nä jag vet att jag är bitter och det är inte gulligt men ja. Skönt att vi kan prata och ses då och då (within reason) och det känns lättare. Det gör inte svinont att tänka på en framtid utan honom längre, när vi inte sågs alls var det hemskt och ångesten var liksom tjockare. Han är ju en fin kompis, vill inte förlora det. Inte ännu i alla fall. Om han inte träffar den där manic pixie girl till tjej då för då får det vara finito.