Veckans ämne för vecka 6 är sex och musik. Det ville jag skriva om!

När en kille jag skulle ligga med satte på techno för att ”komma i stämning” gick jag hem. Vissa egenheter är helt enkelt inte förhandlingbara, att lyssna på techno är en sådan. Techno förknippar jag med tyskland, neon, lackunderkläder och hög puls som i förlängningen leder till panikattacker. Techno är allt jag hatar med musik. Inget hjärtasmärta eller kärlek till musik.

Jag har svårt för allehanda klyschor, det är så mycket som kan göra att det känns konstigt. Det är nästan alltid bäst att det är tyst. Allt jag tycker om och är sexigt vanligtvis blir bara fånigt och förstört om man sexar till. Tänk om han tror att jag önskar att allt var som på film! Det vill jag ju inte. Jag vill ju bara bli upphånglad mot väggen med händer under kjolen och stön i örat. Det hör man inte alltid när det spelas musik. Med rosenblad och tända ljus känns sexet tillrättalagt, jag kan inte vara mig själv eller njuta, jag får prestationsångest, det känns bara som en hollywoodproduktion med en fruktansvärt dålig skådis (det vill säga jag.) Filmer förstör mitt sexliv!

Ska man lyssna på Barry White och souliga sextiotalslåtar? Blir sexet rent av bättre då? Jag vågar inte prova. Har man sex med en pojkvän blir det kanske mer aktuellt men i tillfälliga relationer känns frågan om du har nån Barry White? ytterst pinsam och fnittrig. På fel sätt.

Musik till sex är svårt. Förhoppningsvis är man så kåta på varandra att musiken inte spelar nån roll. Men i början, när man inte är säker på att det kommer hända, när det är skört, förstör techno allt. Det finns dock ett undantag. (Inte techno då.) Electric med Melody Club. Ändå sedan studenten -03 pirrar det fortfarande i magen när jag hör den. Jag fick kanske den finaste kärleksförklaringen och sexupplevelsen till den låten. Fumligt, fint tonårssex när det var som bäst.