Posts tagged ‘Aftonbladet’

Nu pratar vi kön, könstillhörighet och förtryck samtidigt eller ”mot nordmännens raseri, bevare oss oh milde herre gud”

Detta med könsindentitet, könspolitik, individfokus och bla bla blaaaa, det är ett jävla gissel. Det började med Kajsa Ekis Ekman. Faan vad störigt det är med 2 namn. Kan hon inte bestämma sig? Varför skriver hon under med ett töntigt smeknamn? Hatar när man lägger till -is på slutet. Det är femininiserande för skulle en man få den där ändelsen? Va? Varför fortsätta reproducera kvinnoroller? Naturligtvis raljerar jag, vad hade ni förväntat er?

Sorgen i att (mest vita) vänsterfeminister dömer folk efter kön på sättet Kajsa Ekman gör när man har en anhörig och vänner som är transkvinnor? – Enorm. Vänsterfeminister kan inte förstå eller ens försöka inse hur komplext kön faktiskt är. Det är inget nytt, så gör män jämt när kvinnor lägger fram ny fakta, de avkräver kvinnorna bevis, de kan inte googla fram den informationen, inte Nina Björk heller uppenbarligen. För när hon sätter sig och skriver ett svarKön – en kamp på liv och död som i sin tur var ett svar på Ekmans åsikt (Där EK levererar information om transyouthproject jag inte kan läsa mig till nånstans). Det är en skam, en fläck på Sveriges banér att en erkänd och vad jag en gång trodde var skitbra författare gör såhär. Jag ä’ int’ bäsvikn’ ja ä’ förbannad! Nina Björk hade en vecka på sig att googla och läsa studier men näe.

Det har alltid sett ut såhär vid förändring, samhället kommer upplösas när man ändrar en viktig lag om rösträtt eller en sketen term, uttryck samma med Pippis pappa, samma med n****boll, samma med pickaninnyn i Kalle Anka. Men nu har inte vita kvinnor så många kort på handen kvar tycker de, då blir det väldigt jobbigt. Men. Jag är fortfarande kvinna, kallar och identifierar mig som kvinna, jag utsätts för förtryck i form av kvinna men medelåldern i gruppen jag tillhör är minst 20 år högre än för transkvinnor. 30% i gruppen kvinnor som jag tillhör har inte allvarligt funderat på att ta livet av sig det senaste halvåret. Det är essentiellt i denna fråga. Det är tecken på utsatthet som ingen kan förneka och då är det ju skiiiiitbekvämt att famla efter halmstrån och ta till könsbiologi för ALLA ‘vet’ ju om XX och XY och det finns enligt dem inget annat.

Om inte biologen svarat på frågan om kön rätt sakligt va.

Det ställs väldiga krav på transkvinnor. Antingen är de för mycket män för att de ska platsa i vänsterfeministernas dam-a-lag och samtidigt ska det sminkas och levas ”som kvinna” för att få behandling på könsmottagningen och då ”reproducerar de könsroller”. Vad skall avkrävas för att få tillhörighet? Det är en lika diffus fråga hos dessa kvinnor som könsbiologi. Men varför har Ekman större rätt att reproducera könsroller? undrar Athena Farroukzhad? Vill faktiskt och veta. Farroukzhad säger det naturligtvis bättre, till exempel såhär:

”Kajsa Ekis Ekman och jag förstärker ju könsroller varje dag, när vi klär oss, rör oss, arbetar, är föräldrar, har relationer och sex, trots att vi vill störta patriarkatet.

Jag trodde att vänstern skulle erbjuda kollektiva lösningar på kollektiva problem, inte moralisera kring människors liv som progressiva eller reaktionära. Liksom Kajsa Ekis Ekman och jag gör transpersoner vad de kan för att överleva i ett samhälle fixerat vid kön. Poeten Nino Mick skriver i sin nyutkomna diktsamling Tjugofemtusen kilometer nervtrådar: ”För att jag ska kunna lyfta blicken från mitt kön / behöver jag en levbar framtid / att fästa horisonten vid.”

Vilken hjälp tycker Kajsa Ekis Ekman att transpersoner i Sverige, varav var tredje övervägt att ta sitt liv, ska få för sin könsdysfori? Ska hon själv tala dem till rätta, förklara att det är dålig feminism? Vad återstår när hon både vänder sig emot könsbekräftande ingrepp och lagförslaget där människor kan välja juridiskt kön utan att ingrepp är nödvändigt?”

TACK FARROUKZHAD! Det var en fantastisk text. Jag blev så glad av den.

Och tills dess de funderat klart kan Ekman & co hålla käften lite mer i frågor de vägrar sätta sig in i. För alla vet att kvinnor fortfarande blir förtryckta och det går att göra flera saker samtidigt. Arbetarklasskvinnor drabbas fortfarande hårt av besparingar, de har en enorm arbetsbörda, de har fortfarande låga löner och en betydande del kommer få pension under existensminimum. Kvinnor fortsätter att utsättas för våld av män. Detta försvinner inte. Det finns fortfarande saker att kämpa för. Ingen kommer sluta kalla er som vill för kvinnor. Däremot kanske man använder ord som fittbärare tidvis. Det är inte slutet på kvinnoförtrycket kan jag lova. Om det hade varit så enkelt hade män dolt kvinnovåld på detta sätt för längesen.

Annonser

Nu pratar vi kön, könstillhörighet och förtryck samtidigt eller ”mot nordmännens raseri, bevare oss oh milde herre gud”

Detta med könsindentitet, könspolitik, individfokus och bla bla blaaaa, det är ett jävla gissel. Det började med Kajsa Ekis Ekman. Faan vad störigt det är med 2 namn. Kan hon inte bestämma sig? Varför skriver hon under med ett töntigt smeknamn? Hatar när man lägger till -is på slutet. Det är femininiserande för skulle en man få den där ändelsen? Va? Varför fortsätta reproducera kvinnoroller? Naturligtvis raljerar jag, vad hade ni förväntat er?

Sorgen i att (mest vita) vänsterfeminister dömer folk efter kön på sättet Kajsa Ekman gör när man har en anhörig och vänner som är transkvinnor? – Enorm. Vänsterfeminister kan inte förstå eller ens försöka inse hur komplext kön faktiskt är. Det är inget nytt, så gör män jämt när kvinnor lägger fram ny fakta, de avkräver kvinnorna bevis, de kan inte googla fram den informationen, inte Nina Björk heller uppenbarligen. För när hon sätter sig och skriver ett svarKön – en kamp på liv och död som i sin tur var ett svar på Ekmans åsikt (Där EK levererar information om transyouthproject jag inte kan läsa mig till nånstans). Det är en skam, en fläck på Sveriges banér att en erkänd och vad jag en gång trodde var skitbra författare gör såhär. Jag ä’ int’ bäsvikn’ ja ä’ förbannad! Nina Björk hade en vecka på sig att googla och läsa studier men näe.

Det har alltid sett ut såhär vid förändring, samhället kommer upplösas när man ändrar en viktig lag om rösträtt eller en sketen term, uttryck samma med Pippis pappa, samma med n****boll, samma med pickaninnyn i Kalle Anka. Men nu har inte vita kvinnor så många kort på handen kvar tycker de, då blir det väldigt jobbigt. Men. Jag är fortfarande kvinna, kallar och identifierar mig som kvinna, jag utsätts för förtryck i form av kvinna men medelåldern i gruppen jag tillhör är minst 20 år högre än för transkvinnor. 30% i gruppen kvinnor som jag tillhör har inte allvarligt funderat på att ta livet av sig det senaste halvåret. Det är essentiellt i denna fråga. Det är tecken på utsatthet som ingen kan förneka och då är det ju skiiiiitbekvämt att famla efter halmstrån och ta till könsbiologi för ALLA ‘vet’ ju om XX och XY och det finns enligt dem inget annat.

Om inte biologen svarat på frågan om kön rätt sakligt va.

Det ställs väldiga krav på transkvinnor. Antingen är de för mycket män för att de ska platsa i vänsterfeministernas dam-a-lag och samtidigt ska det sminkas och levas ”som kvinna” för att få behandling på könsmottagningen och då ”reproducerar de könsroller”. Vad skall avkrävas för att få tillhörighet? Det är en lika diffus fråga hos dessa kvinnor som könsbiologi. Men varför har Ekman större rätt att reproducera könsroller? undrar Athena Farroukzhad? Vill faktiskt och veta. Farroukzhad säger det naturligtvis bättre, till exempel såhär:

”Kajsa Ekis Ekman och jag förstärker ju könsroller varje dag, när vi klär oss, rör oss, arbetar, är föräldrar, har relationer och sex, trots att vi vill störta patriarkatet.

Jag trodde att vänstern skulle erbjuda kollektiva lösningar på kollektiva problem, inte moralisera kring människors liv som progressiva eller reaktionära. Liksom Kajsa Ekis Ekman och jag gör transpersoner vad de kan för att överleva i ett samhälle fixerat vid kön. Poeten Nino Mick skriver i sin nyutkomna diktsamling Tjugofemtusen kilometer nervtrådar: ”För att jag ska kunna lyfta blicken från mitt kön / behöver jag en levbar framtid / att fästa horisonten vid.”

Vilken hjälp tycker Kajsa Ekis Ekman att transpersoner i Sverige, varav var tredje övervägt att ta sitt liv, ska få för sin könsdysfori? Ska hon själv tala dem till rätta, förklara att det är dålig feminism? Vad återstår när hon både vänder sig emot könsbekräftande ingrepp och lagförslaget där människor kan välja juridiskt kön utan att ingrepp är nödvändigt?”

TACK FARROUKZHAD! Det var en fantastisk text. Jag blev så glad av den.

Och tills dess de funderat klart kan Ekman & co hålla käften lite mer i frågor de vägrar sätta sig in i. För alla vet att kvinnor fortfarande blir förtryckta och det går att göra flera saker samtidigt. Arbetarklasskvinnor drabbas fortfarande hårt av besparingar, de har en enorm arbetsbörda, de har fortfarande låga löner och en betydande del kommer få pension under existensminimum. Kvinnor fortsätter att utsättas för våld av män. Detta försvinner inte. Det finns fortfarande saker att kämpa för. Ingen kommer sluta kalla er som vill för kvinnor. Däremot kanske man använder ord som fittbärare tidvis. Det är inte slutet på kvinnoförtrycket kan jag lova. Om det hade varit så enkelt hade män dolt kvinnovåld på detta sätt för längesen.

Identitetspolitik, Lena Mellin och Aida Hadzialic

Såååå. Har läst om utspelet från gymnasieministern om problemen med ”identitetspolitiken” [insert ljud av chockad publik] som enligt uppgift är så dålig för vänstern att en sosse pratar klass. Mycket ska man höra innan öronen trillar av, en nutida sosse som pratar klass! tänkte jag. Bara att vi pratar hudfärg i vänstern är fel. (Sic!) En arbetslös ung man på landsbygden som inte klarar skolan är lika viktig som en kille i förorten, vi måste ha kvar klassanalysen säger Hadzialic. Vem har nånsin sagt nåt annat?! Där hade debatten kunnat ta slut. Men det händer aldrig. Denna ensidiga debatt som förs på ledarsidor får istället exemplifiera exakt hur man skapar en storm i ett vattenglas och skapar ordentliga slitningar inom politiska rörelser.

Lena Mellin menar att utspelet är onödigt och att det är inget gemene man vet vad det är eller ens bryr sig om. Enligt Mellin innebär begreppet identitetspolitik att män inte får uttala sig i jämställdhetsdebatten för de har aldrig upplevt hur det är att vara kvinna. Och att Hanif Bali som kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn och har andra åsikter (än vem???) om asylpolitiken hindras av identitetspolitiken. Om det fanns ett bättre tillfälle att använda sig av uttrycket ”som faan läser bibeln” har det inte hänt ännu.

Så nedvärderar en politisk kommentator på en av sveriges största medieplattformar en ung kvinnlig minister och hela svenska folket! med att hävda att åsikt är allt, insikt är inget. Att den inrikespolitiska kommentatorn på en av Sveriges största kvällstidningar underlåter sig att utveckla vad som står under identitetspolitik på Wikipedia säger mer än något annat:

”Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper. Exempel på sådana samhällsgrupper är sådana som baseras på ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur. Samtliga medlemmar av sådana grupper ägnar sig inte nödvändigtvis åt identitetspolitik.”

Jag skulle kunna raljera om detta tills jag dog lycklig i min säng med snus under läppen men är inte färdig. Det är inte bara arrogant utan oärligt av Lena Mellin att förlöjliga ett begrepp på detta vis. Det är det gamla vanliga; Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Nej, jag anspelar inte på Lena Mellins ålder. Mina föräldrar kan utan problem ta till sig nya influenser och uttryck och de är äldre än Mellin. Betyder det att man behöver omfamna dem? Absolut inte! Men det är lättare än man tror att tänka ett extra varv utan att man blarrar ut en text
som river upp snarare än lappar ihop en  vänsterrörelse som tydligen är i kris.

Såhär enkelt är det för mig: Om jag vill bilda mig en åsikt om hur det är att vara ensamkommande flyktingbarn tar jag reda på hur regler ser ut, hur staten begränsar deras rättigheter de har enligt FN:s barnkonvention och först och inte sist! Försöker kommunicera med ett  ensamkommande flyktingbarn. Jag sätter mig inte i en tv-soffa och pratar över huvudet om de stackars barnen som har det så dåligt. Jag ger dem tolkningsföreträde, jag försöker låta dem komma till tals. Detta är naturligtvis inte applicerbart (men önskvärt!) på varenda problem eller politisk fråga i det svenska samhället. Men lyssna för i helvete på människor som drabbas av diverse problem. Kalla mig idealist men jag trodde det var det journalister ofta ägnar sig åt, att se och tolka frågor på individnivå och samhällsnivå. Men jag kanske ska läsa vad det står i Nationalencyklopedin.

Tänker hon ta detta längre undrar ni? Oh ja! Jag tänker också säga att jag inte kan minnas senast en medelålders kvinna försvarade mig. Förlöjligad – hela tiden. Jag har skrivit frågor till journalister förut. Först letar de upp eventuella stavfel i min text, sen kommenterar de raljant hur jag formulerar mig och avfärdar mig med ”när du blivit äldre…/mer bildad/är friskare…”.

Att sossar pratar klass är för övrigt så hårresande att jag baxnar. De vill inte ens ha vänsterpartiet i regeringen! De vill att vi ska stödja dem i deras åsikter men nåde oss och smäll på fingrarna om vi skulle komma med egna idéer! Då söndrar vi vänstern.

Det enda svaret jag fått när jag ifrågasatt vissa kvinnor på höga positioner är att jag är osysterlig, dum eller obildad. Det är så gement att det egentligen inte borde bemödas med ett svar men here it is; Jag är ingens jävla syster så länge det betyder att jag enbart får existera om jag bekräftar deras åsikter. Ingens!

Identitetspolitik behövs, jag som kvinna, 32, psykiskt sjuk och sjukskriven vill till exempel inte företrädas av Lena Mellin & co, oavsett om vi delar åsikter eller ej. Jag vill företrädas av någon som inte talar om mig utan FÖR mig. Jag vet inte hur det är att vara politisk kommentator på Aftonbladet, därför kan jag inte uttala mig om det. Att ta hänsyn till individuella erfarenheter betyder inte att man inte är vänster, det betyder att man tar hänsyn till individuella erfarenheter. OCH är vänster. Motsättningar inom rörelser  kommenteras sällan bara utan skapas snarare, av människor på maktpositioner. Det lyckas Lena Mellin och Hadzialic utmärkt med.

Skulle detta ses som raljant; What goes around comes around, bitches.

Hatchetface…out!!!

Hatchetface ryar lite om rasism

Jag återvänder med att slå in lite öppna dörrar med frågeställningar såsom ”Är sverigedemokrater de mest förslagna och vidrigaste inavlade asen som nu lever i Sverige?”. Svar; (rungande) JAAAAA! Var jag tillräckligt icke pk nu era SD-vider?

Svar nej.

Det var tydligen Sverigedemokrater, de där människorna som fotats med jackor med Sverigedemokrat-loggan i all sin vämjeliga prakt vid ett flyktingläger i Grekland. Vem hade kunnat ana! Vi kan prata om andra partiers rasism till döddagar (och det gör jag so don’t bother) men SD har få hämningar i sina ömmande skor.

(Enligt säkra källor är för övrigt skor en av de största orsakerna till mänsklig ondska. Vad har nazister på sig? Kängor? Vad hade Hitler? Kängor. Mhm.)

Jag har väldigt lite till övers för människor som skriver flygblad och säger att de talar för mig. Särskilt när de ljuger såhär oerhört. Till exempel påstår de att Niqab och halal-slakt kommer att förbjudas. Gnägg gnägg. De påstår vidare att flyktingarna kommer skickas tillbaka, när de ifrågasätts svarar de (på riktigt) ”– Nej, men på ett begränsat utrymme på ett A5-ark finns det inte plats för alla eventualiteter.”

Vad svarar de när DN:s reporter frågar varför de undertecknar med Schwedische volk? Detta:

”– Merparten av det som står är saker som antingen en majoritet av de politiska partierna eller en stor del av svenskarna står bakom. Det handlar om att informera om vilken typ av samhälle Sverige är. Att det är ett västerländskt samhälle med vissa normer.”

Tillåt mig att dramatiskt sucka samt kräkas i kubik. Vad har vi för normer dårå? Vad har vi för kultur som gör det omöjligt att följa om du bär Niqab! Detta tjat om normer och kultur. Det är allt jag hör. De har en osund fixering vid det ordet. Kan inte hjälpa att dra mig till minnes citatet ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver.” Nä, en majoritet av Sveriges befolkning står inte bakom er.

Om inte ni fattat det så gäller det att sätta ner foten NU. Pratar vi mer om faran med politiska utspel där samhällsgrupper kallas dränerande, utsugande, parasiterande när en terrorist går in på en skola och mördar barn? På ledarsidan i Aftonbladet månne? Några briljerar på DN. Men nu har det svalnat, 2 veckor tog det. Nyhetens behag och all that jazz.

Aftonbladet frågade utländska medier om deras syn på sveriges flyktingpolitik. Finns det något ängsligare än detta?! ”Vad tycker niiiiiii? Vad vill ni att vi ska göra?” ekar det lite tyst i bakgrunden. Vad vill JAAAAG göra? Varför frågar ingen MIG? Har haft en släng hybris denna vecka, fråga mig! Alla bör ta av sig skorna först och främst.

Jag vill att Sverige tar emot människor i behov av skydd. Just nu behöver många människor skydd, därför bör vi höja skatten omgående. Men när Aftonbladet, moderater med flera kallar 50 kr i skattehöjning för ”chockhöjning” verkar det segt. Men förstår ni, 50 kr är bara cirka 3 chipspåsar! Ponerat att du väljer OLW och inte skaldjurschips med smak av svensk skärgårdssommar 1938 dårå.

Och sno för i helvette inte den chipssorten nu för den ska jag lansera.

Och nu, som vid liknande inlägg, får jag kanske en kommentar där jag blir hotad med det ena övergreppet efter det andra, bespara mig! Det får mig liksom inte vänligare inställd till rasister. Kontraproduktivt alltså. Här kommer annat:

12189650_10153555400840804_7860105416499729803_n

SD:s kommentarer till felaktigheterna i flygbladet.

Men men men men manly men

Jag öppnade Aftonbladet i godan ro, läste notis om bästa Kiran Gandhi <3 som sprang marathon utan mensskydd för att uppmärksamma att massor av kvinnor i världen saknar tillgång till mensskydd. Ett ess menar att det är som om han skulle springa med stånd…………………………………………………………

Förlåt att jag punktar fel men det finns så mycket idioti i det påståendet att det även förtjänar grammatiska fel.

Well. Sen bläddrar jag fram till detta nedan. Är denna Doktor Kärlek ett skämt? Alltså jag menar, är det MER skämt än den töntiga titeln han tagit utan läkarlegitimation till på köpet och hans sköna ordval?

20150811_170759-1

Dude vill visa en tjej att han gillar henne. Har fått ”positiv ögonkontakt”. Ehwell. Han skickar frågan till nån skööööön nöjesman på aftonbladet som anser att han ska komma förbi precis innan stängningsdags. Ok, om han vill bli mördad? Ska jag dra allt igen? Om ”vapnena” vi har, hur vi lyssnar extra noga och drar ur en lur ur örat när vi går själva? Hur vi går kurser? Det absolut sämsta sättet att söka kontakt är att vid stängningsdags(!) söka kontakt. Det är creepy, det är obehagligt och extremt märkligt råd. Vi kan ju lalla bort det med ett ”Detta är skrivet i en humoristisk ton (och fattar du inte det din dumma jävla brud kan du bara inte ta ett skämt eller så är du väl avundsjuk) och något man bör ta med en nypa salt. Vi kan nog vara överens om att detta är en osäker och försiktig kille som behövde en självförtroendeboost och som inte skulle bete sig illa”.

Jag vet, jag är magisk. Jag kan räkna ut vad en douchegubbe ska säga innan han vet om det själv. Och det är så jävla problematiskt. Om killen inte vet hur han ska närma sig tjejen och visa sitt intresse kanske man inte ska ge en sån råd om att komma förbi vid stängningsdags eller ”småprata varje dag”! Och när man stänger butiken kanske man inte vill bli påtvingad mer social kontakt bara för att killen inte kan sluta tänka på en. Får faan klåda av detta jävla sätt. Alla män överallt som vill knulla en med små röda kukar.

Hej killen!

Jag tycker att du ska fundera på vad du vill ska hända. Vill du egentligen att hon ska initiera kontakt eller vill du visa det? Kroppsspråk är en bra grej att studera men kan lätt bli creepy om man råkar göra det lite för ingående. En gång råkade jag nästan klä av en man på det sättet och det är inte kul för nån. Det bästabästa är att fråga rakt ut. Tjejer har inget hemligt språk, frågar man oss nåt får man utgå från att det vi svarar är sant. Gå INTE in i butiken och småprata varje dag. Lite andrum vill man ha. Jag tycker att du ska, vid ett tillfälle då hon är ensam men inte isolerad med nowhere to run, fråga om hon vill hitta på nåt. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Säger hon nej vet du åtminstone. Då får det vara bra.

/Hatchetface

Kan fortsätta prata om idiotmän i evighet. Men jag ska inte!

Jag längtar inte efter hösten men höstmodet gärna. Fick Vogue av mamma och om jag inte ska ta och börja prenumerera på den, den kostar lika mycket som svenska Elle men man slipper livstilsmagasineriet. Fick cirka 1000 idéer om saker jag kan sy och förbättra. Undrar när jag kommer göra det bara. Stiltje. Sommarlov. Vi kan kalla det paus. Vill inte pausa inspiration egentligen men jag måste faktiskt städa ordentligt snart för jag vill slippa flytta runt högar med kläder och tidningar varje gång jag dammsuger.

Nästa vecka blir det jävlarimig idyllhets här för då åker jag till skogen aka Sjuntorp och Hannahs föräldrars hus där vi ska bada och kolla serier. Tänkte ta med Sagor för barn över 18 år av Tage för många gillar när jag läser godnattsaga. Alltså vuxna.

Och äntligen plockar de ner byggnadsställningen på huset mitt emot. Det har varit ett eye sore i cirka 2 månader nu. De började klockan 7 imorse, ropandes. Jag var både road och inte kan vi ju säga.

*Obs. Jag är inte alla kvinnor, alla kvinnor är inte jag. Snubben och tjejen i texten önskar jag all lycka (eventuellt), ihop eller på varsitt håll men jeeebus.

Elisabet Höglund, unga vuxna och arbetsmoralen

När Elisabet Höglund skriver krönikor drar jag öronen till mig. Jag brukar ofta raljera kring dem, det är ganska underhållande att vara dryg ibland. I alla fall informellt. Jag har ingen vidare respekt för Höglund och det hade nog varit ömsesidigt om hon vetat vem jag var.

Nu har Höglund träffat på en duktig ung människa. Hen har ett mål och det målet är att resa, whatever the cost! Hen tar vilket jobb som helst. Gott så. Applåder. Men personen har också berättat för Höglund hur verkligheten ser ut. Personen berättar att det är unga (sic!) människor som får hjälp av hemtjänsten! Vidare att ungdomarna (brukarna får man anta) ”sitter hemma” utan att vara mer specifik och nämner även att de är i hans ålder eller några år äldre. Jag har så många frågor så att jag inte vet var jag ska ta vägen, det är komiskt!

Jag irriterar mig ytterst på människor, och det är hemskt många, som säger något i stil med ”jag känner/har träffat en person med den här sjukdomen/det här problemet som faktiskt klarar det på det här sättet och då fungerar det für alles!” Denna linje går inte Höglund riktigt på. Istället berättar hon om hur ungdomar idag har det, genom att hon träffat en som träffat en… Är inte detta ett ytterst osäkert sätt att få fram korrekt information för en krönika? Det kan inte bara vara jag som anser att det är viktigt med källkritik.

Jag är ju själv en av de där ungdomarna som ”sitter hemma” och som verkar fullt normalbegåvad och här kommer för Höglund kanske det bisarra; Att jag faktiskt är fysiskt förmögen att utföra vissa sysslor men psykiskt oförmögen. Jag trodde i min enfald att vi kommit längre än så. Jag trodde att vi visste att psykisk sjukdom(/funktionshinder) är individuell. Att det inte finns gemensam lösning för alla, trots att de kanske har liknande problem. Vi vet inte exakt vad som formar människor, om det till största delen är samhällsstrukturer eller arvsmassa, därom tvista de lärde. Men jag hade hoppats att större delen av befolkningen insett att psykiska sjukdomar existerar, att de inte syns utanpå och att dessa sjukdomar är verkligare än Höglunds luddiga påståenden om unga vuxna.

Har personen Höglund talat med utbildning inom fältet och vet vilka sjukdomar eller funktionshinder som ger dessa symptom hos just dessa brukare? Pratar personen med brukarna själva? Hur kan personen under den korta tid hen utför ärenden hinna bilda sig en uppfattning, och; Hur ska Höglund veta att personen ens talar sanning? Tycker Höglund verkligen att så länge man är fysiskt frisk finns det inga hinder som gör att man behöver hemtjänst?

Det är djupt beklämmande och problematiskt när journalister som Höglund förlitar sig på andrahandsuppgifter och inte ens bemödar sig att ta reda på hur neuropsykiatriska funktionshinder påverkar människor eller hur aktivitetsersättningen (som inte alls måste innebära förtidspension) fungerar. Att sprida denna typ av desinformation är skadligt, inte bara för gruppen Höglund väljer att fegt skjuta ner, utan för hela befolkningen, en befolkning där cirka 25% av kvinnorna och 15% av männen och någon gång i livet drabbas av psykisk ohälsa. Men enligt Höglund räcker det med att vara ung för att kunna arbeta. Ridå.

 

 

 

Allt är de vuxnas fel

Aftonbladet körde just en artikelserie om mobbing, ett samhällsproblem som aldrig kan bli inaktuellt. Jag tycker det är jätteviktigt och det finns hur mycket som helst att fördjupa sig i vilket jag inte kommer göra här. Jag kommer istället ifrågasätta lite saker som ses som ”bra” vid mobbing. Man talar ofta om flytt av mobbare. Jag upplever att det tar upp en alldeles för stor del av debatten. Jag tror att det är en tillfällig paniklösning men jag menar naturligtvis inte att man ska tvinga offret att möta mobbarna varje dag. Men:

När barn lever i en mobbingskultur, något som antagligen är vanligare än att inte göra det deltar ju inte endast 2-3 personer. En stor del av klassen, om det är dem det handlar om, säger förmodligen inte ifrån. Självklart finns det en massa anledningar till detta. De är rädda, obrydda, vill inte själva bli drabbade och lika många anledningar som det finns enablers. En stor del av de vuxna väljer att se bort, missar helt och, förhoppningsvis ett fåtal, deltar i mobbingen. Hur skall detta lösas genom att flytta den/de enda personen som tex fysiskt misshandlar barnet? Det handlar helt enkelt om att man har ett tillåtande klimat. Detta tillåtande klimat, försvinner det när en person flyttas eller tar en annan person vid? Hur känner det mobbade barnet själv, känner det sig stigmatiserat när hen indirekt är ”orsaken”* till att en person som om inte är omtyckt, kanske respekterad försvinner? Vad tar skolan för åtgärder när personen är flyttad? Är medveten om att många skolor har en handlingsplan men hur uppföljs den? Bilden av skolan man får i denna artikelserie handlar mycket om skolans ovilja att hantera mobbing överhuvudtaget och då undrar jag vad som händer fortsättningsvis?

Observera; Jag uttalar mig inte som sakkunnig här men jag har ändå läst pedagogik, utveckling och undervisning så mer insatt i skolvärlden än Björklund är jag självklart, han säger till exempel såhär:

”- Skolpolitiken är alldeles för flat, mobbarna och förövarna får hjälp i stället för offren” sa utbildningsminister Jan Björklund när han argumenterade för lagen.”

Tror han seriöst att mobbarna får mer hjälp, källa på det tack! Seriöst, jag behöver källa! Vad är det Björklund kallar hjälp? Och vad är i såna fall lagom hjälp till mobbarna kontra mobboffret? Tycker att det är sjukt viktigt att mobbarna får hjälp på stört, de ska faan inte få välja ut ett nytt offer. De är en stor del av problemet och orsak måste bli utredd, hur ska man göra det utan mobbarna?

Kan nog aldrig föreställa mig hur hemskt det skulle vara att bli ignorerad av personal, att de låtsas som ingenting när man blir slagen och utsatt för glåpord. Och att sedan få slåss mot skolan i rätten. Det ska ingen behöva göra.

I min utopi tillägnas minst 20 % av undervisningen att tala om mobbing, att ständigt förbättra metoder för att hantera det på ett så bra sätt som möjligt för det är alla jävlas fel och de vuxna kommer aldrig få flytta över det ansvaret på barn.

 

 

* När jag säger att det mobbade barnet är orsaken menar jag självklart inte att det på något sätt är hens fel. Kanske är meningslöst att poängtera.